Se mig, hör mig, knulla mig

Som det känslomässigt rubbade barn av min tid som jag är finner jag mig själv ofta, overkligt ofta, relatera till de mest skilda levnads- och emotionsförhållanden. Hjärnterrängen är i mig grundligt sonderad, även om jag undvikit de skuggigaste platserna i rädsla för vad som faktiskt finns där. Det är någon form av hypokondri, antagligen. Som när man sitter och läser i en medicinbok och vartenda symptom till varenda sjukdom känns, inte bara bekant, utan helt och fullt logiskt som en förklaring till varför man alltid är trött eller har en svag surrning till huvudvärk ekandes från bakhuvudet. Hela mänskligheten verkar lida av diagnosticeringspanik, jag lika mycket som alla andra. Min teori är att alla människor ständigt söker uppmärksamhet på ett eller annat sätt. Vissa gör det genom att visa upp sin kropp, andra får blickar riktade mot sig genom att vara högljudda. Det finns de som gör folk uppmärksammade på sin samlade mängd krämpor för att vinna någon slags sympati. I det här läget passar jag på att kasta in en anekdot:

Jag satt utanför hemköp mitt i denna stagnerande industristad och spelade en blues i E, ylandes om min nuvarande sociala status och rom-flaskan som hägrade runt hörnet. Från ingenstans dyker en rynkig skinnpåse till dam upp. Hon knäpper med fingrarna och sjunger på något helt eget, som jag inte kände igen det minsta. Inga klockor ringde, men ett leende växte över mina läppar. Hon började prata om allt och inget, men det var antagligen en levnadshistoria komprimerad på en kortkort stund, eftersom hon kände på sig att vi strax skulle skiljas åt. Hon var en väldigt ensam gammal dam och det märktes.

Alla söker uppmärksamhet, hela tiden. Det kollektiva bekräftelsebehovet som denna värld har kan inte uppnås med den begränsade bekräftelse vi kan ge. Det är en tragisk, självförgörande mekanism som är inbyggd i det mänskliga psyket. Det fanns sannerligen en tid då bekräftelsen var något man skapade själv, med egna instrument. En lyckad jakt, ett välbyggt hus, de enkla sakerna. Jag säger inte att livet var enklare, men att bekräftelse, som är en ack så viktig ingrediens i ett starkt psyke, var mycket enklare att få eftersom den var egenhändigt frammanad. Samtiden har på ett sätt utvecklat att sätt att avveckla sig självt.

   Se till den tidigare nerplitade anekdoten: jag sökte uppmärksamhet och bekräftelse när jag spelade gitarr på allmän plats och dessutom sjöng. Damen som kom fram sökte bekräftelse på att hon inte var ensam i världen bara för att hennes mor, man, bror, syster och far dött (antar jag att de gjort, helt allmänt generaliserande - alla pratglada tanter är alltid sist ut att kola vippen i sin omedelbara sociala krets). Allt vi gör handlar hela tiden om bekräftelse, oavsett hur självförhärligande man är. Om man ser sig själv som världens bästa människa men aldrig får det bekräftat lider man ganska säkert av något som kallas för narcissism.

En persons hela tillvaro kommer falla samman om den går tillräckligt lång tid utan att få bekräftelse från en annan levande varelse ("Harlow's experiments were controversial; they included rearing infant macaques in isolation chambers for up to 24 months, from which they emerged severely disturbed.^[1]" Wikipedia). Det finns mer skräckinjagande exempel än primater som spärrats in i burar utan sina mödrar. Ringer Columbine några klockor? Ett lite mer kontemporärt exempel kan väl vara Breivik, oavsett i vilken kappa han väljer att klä sina motiv.

Den här bloggen är mitt sökande efter bekräftelse. Mitt musicerande likaså, även om det finns terapeutiska värden i de båda så är de ultimat ett sökande efter bekräftelse utifrån. Man kan vinna en slags segrarkänsla (en aspekt av bekräftelsen) när man lyckas lära sig något nytt, eller skriva något som man är exceptionellt nöjd med. Men ytterst är allt bara en jakt på bekräftelse.

När jag går ut imorgon (valborg och eldar som minner om hedningatider) hoppas jag att jag kan få mina vänner att skratta och att de kan få mig att skratta. Att vi alla kan göra ett ömsesidigt utbyte av den bekräftelse människor behöver för att kunna tuffa vidare och vara duktiga konsumenter. Antingen det eller så isolerar man sig och kollar på konstiga tecknade serier från Japan och skyller sina problem på världen omkring sig och ger upp jakten på bekräftelse.