Karaktären

Jag föddes med en tung suck, halvdöd, och spenderade min första tid i en kuvös. Västerås BB var den plats där jag nästan föddes ordentligt. Staden vid mälaren, gurkstaden, pulverstaden. Kärt barn har många namn, hatat barn ännu fler. Jag har två och är ännu inte riktigt säker på vilket fack det placerar mig i.
   Mina föräldrar skilde sig när jag var fyra och jag skäms nästan för att säga det, men jag trivdes alltid bättre med min far. Spenderade min barndom med böcker och serietidningar. Gjorde djupdykningar i mytologi, nordisk och grekisk framförallt. En sommar läste jag Maj Samzelius Hjältar och Monster på Himlavalvet säkert 10 gånger (alla volymer).
   När vi flyttade ut med min far på landet, en period, lärde jag mig uppskatta naturen på riktigt. Längs svartån gick jag och dagdrömde, i träd klättrade jag upp, lurpassade, och när vintern kom låg jag i min säng och stirrade på stjärnorna i timtal. Ingen asfaltsdoft, inga avlägsna sirener, skuggorna som föll in från fönstret dansade aldrig. De var precis som världen runtomkring; stilla.

Min mor salig, gud bevare hennes själ, hare rama krishna krishna, blev knäpp när jag var i tioårsåldern. Som liten knodd förstod jag inte riktigt innebörden, men den blev alldeles skinande klart förstådd den 12e maj 2005 då min morfar ringde och berättade att de hittat min mammas lik i en skogsdunge bakom OBS. Då hade hon varit borta i två dagar och det sista samtalet jag hade med min mor minns jag bara vagt. Jag var i Göteborg för att gå på punkspelning, vara benhård och dricka sprit.

När detta skrivs är det ganska exakt sju år sen det hände. Sen dess har jag genomlevt en form av hämmad utveckling. Mitt liv är uppdelat i perioder, perioder med droger (inte längre), alkohol och ångest. Oftast i enorma mängder. Jag försöker fortfarande lista ut hur jag fungerar som människa och vem jag är. Lite äldre och med lite mer självinsikt tror jag att det börjar gå lättare nu.

Det här är väl den biten om vad jag gör idag... Jag har två döttrar. Den ena heter Leia, efter en viss rymdprinsessa. Det andra helvetesynglet kallas Freja, efter den förste sejdaren. Nu skulle jag gå in på en tirad om vilken jävla känsla det är att bli pappa, inte bara en, utan två gånger. Men det behövs inte. Jag tror ni kan se på mig hur jävla överlycklig jag är när de små liven springer omkring och skriker "PAPPA, NU PINGE VI!" (Pappa, nu springer vi), eller när den minsta jollrar med sin allra mest hjärtsmekande stämma.

Jag har startat den här bloggen, som är en i raden av flera andra jag haft, för att dela med mig. Jag har mental ebola... Mina tankar slutar aldrig rinna ur skallen, men de kanaliseras aldrig till något vettigt. Ni kommer få stå ut med mig, mina barn, mitt band, mina tankar, mina hittepån, migmig mig mig mig mig mig!