Hvila

Tänk om man kunde få känna sig utvilad. Vissa morgnar har jag vaknat, om än icke utvilad, så pigg. Efter ett antal timmar har jag vaknat till och känt hur fejkad halten av energi i min livskraftsdepå ändå var. Fast då har jag ändå haft en stunds respit. Har inte haft en ordentlig sovmorgon sedan augusti och det börjar kännas i kroppen, men framförallt i skallen. Drömmarna har börjat återvända och de om något speglar vad som händer i knopp och kropp. Inatt drömde jag att jag var på fylleäventyr med en rödhårig tös. Vi körde bilar genom granskogssverige och sjöng på allt från visor till punk, stormade dansbanor och ylade mot månen. En bra dröm, som avbröts av att min dödsförkylde ett år gamla dotter Freja utbrister i värsta ångestskriket. "Nennennennenneeeeehh! Pabbabbabbaahh pappaaaaah!".

   Upp ur sängen och stå på knä, med en lugn hand vilandes över hennes huvud, knappt medveten om vad som egentligen händer. En fot kvar i drömvärlden och ett knä i parketten bredvid hennes säng. Ganska säker på att jag kröp ner och la mig bredvid henne, i ett försök att trösta. Nu när jag sitter och reflekterar kändes det hela väldigt surrealistiskt.

Är det någon som har en minut över får ni gärna avvara den, för jag har ingen tid alls.

Noll till hundra och tillbaka till minus

Det här har varit en sån där dag. Jag har pendlat som en dåre. Skrattar maniskt för att två minuter senare sitta med huvudet mellan knäna och försöka hinna med mina andetag. Fast det här är inte bara idag. Hela tiden är när det är, förutom att denna dag har spenderats mer på botten jämfört med hur andra dagar brukar kunna te sig. Eufemismen som kan styrka detta är när jag skulle lägga mig i sängen och lyssna på vinyler, bara för att för en liten stund få färdas nån annastans på soniska vågor. Viljan att göra det infann sig aldrig. Skivan (Bruce Springsteen - Nebraska) blev aldrig smekt av nålen och hoppet jag är tvungen att göra för att ta mig upp i mitt loft kändes inte som ett enkelt, smidigt hopp som det brukar. Hoppet kändes som att försöka ta ett språng över en massiv stenmur. Därför kröp jag ihop på fosterställning på golvet och bara tänkte. "Vad är själen? Vad är kroppen? Vem är jag och varför?". Fullkomligt meningslösa frågor som jag vred och vände på tills de förlorat all form och var kantstötta nästintill totalt sönderfall.

   Den senaste månaden har varit ett konstant försök att hålla mig sysselsatt. Träffa folk, dricka kaffe, dansa, gå till Igor-gallerian och ta sats från ena änden av rummet och springa halvvägs till nästa vägg för att glida i en äkta Fred Astaire-pose. Meningslöst trevliga saker, helt enkelt. Idag infann sig inte viljan att göra. Eller... Att säga att viljan inte finns där stämmer inte heller helt, men jag gav efter för självömkan. "Det är inte synd om mig, bara jag kan göra något åt det här" var mantrat, men tro fan heller att det hjälpte. Tack gode jävla morgonstjärnan för Kalle. När jag låg där inne, som den ensammaste och trasigaste jävla människan i världen kom han in och lyfte mig, både fysiskt och psykiskt.

   Förmågan att finna saker saknas mig idag. När jag började skriva det här visste jag (tror jag) vad jag ville skriva. Ville liksom börja på punkt A och jobba mig fram till hundra procent-strecket, men det känns så avlägset. Konstaterade igår i telefon med någon jag tycker om att alla de där jävla klyschorna stämmer: målet är inte lika viktigt som resan... och just med den klyschan börjar en trumvirvel dundra i mitt huvud, samtidigt som jag lyckas hallucinera fram en konversation precis bakom örsnibben på mig.

Håller jag på att bli galen? Jag har absolut ingen lust att bli galen just nu, för trots att det känns som att hjärtat slitits ur mitt bröst och att min själ blivit berövad på allt rosa mysfluff, så vet jag att framtiden bär med sig så fruktansvärt spännande ögonblick. Stunder då jag får lära mig saker, små ögonblick då jag kan känna samhörighet med andra människor på ett sätt som händer alldeles för sällan, kunskap, glädje, tårar och min älskade ångest. Min absolut mest kära kamrat ångesten kommer hälsa på igen och jag kommer ta emot honom med öppna armar, för han känner mig och jag känner honom... Vi kan inte vara fiender, men jag kan inte heller låta honom driva mig till galenskapens rand. Den rakbladsvassa kanten i gränslandet mellan klarhet och vansinne är ett farligt promenadstråk och jag har ingen lust att trilla ner på fel sida just nu.

   Jag vill vara här.

Initiativet rinner av mig

När jag började blogga igen var jag helt säker på att jag skulle kunna hålla mig till att blogga varje dag. Det är ju egentligen vad jag vill, men inspiration och initiativ är något som i mitt liv är flytande och inkonsekvent. Dessa ting kommer av sig självt lite som det vill. I mitt introverta tramsande finner jag inte dessa saker - de finner mig. Orden kommer ändå, men stötvis och inte allt jag skriver hamnar här. Mycket är fullkomligt osammanhängande eller förblir avslutat. När det gäller reflektiva tankar försöker jag att placera dem här, men om de inte känns fullständiga i sin analys ligger de kvar i ett .txt-dokument tills den dag jag dör, för ingen annans ögon än mina egna.

Däremot så för jag fortfarande drömdagbok. Sakligt och koncist skriver jag ner mina drömmar, utan analys. En enkel observation av mitt interna när jag drömmer, inte en analys. För den intresserade finns det på DreamViews DreamJournals.

Prokastrination

Jag skjuter på att göra alla saker jag vill göra. Istället sitter jag och spelar Counter Strike, Team Fortress 2 och chattar på en viss hemsida för "alternativa" människor. Gör allt jag kan för att skjuta på de saker jag på riktigt vill göra; läsa, skriva, rita, måla, skapa något som kan vara tilltalande för mig själv och andra på tomma blad. All tid som jag administrerar över, de 16-18 timmar på dygnet som jag är vid medvetande, kan delas upp ganska enkelt:

• 8-12 - Äta frukost med Leia, leka med Leia (promenad kanske), laga lunch till Leia och äta den med henne. Sängdags för Fejset, fixardags för mig.
• 12-14 - Leia sover, pappa städar, diskar, plockar undan lite grann, sitter vid datorn och fjärtar bort lite tid. Om jag orkar och känner mig peppad drar jag ut i spåret till fots eller på cykel.
• 14-18 - Leker lite mer med Leia, går ut i lekparken oftast, skriver ner idéer som kan dyka upp under dagen, lagar ordentlig middag. Idag var det korv- och kasslergryta.
• 18-20 - Leia tittar på tecknat och jag plockar undan allt bråte som ansamlats under dagen. Dags för Leia att sova... och nu kommer den tiden som jag skjuter sönder med dumdumkulor.
• 20-00 - Prokastrination

Energin bara rinner av mig och visst kan det vara skönt att bara göra ingenting. För det är precis vad sysslorna som tar upp majoriteten av min tid är i slutändan. När veckan är slut struntar jag fullständigt i Counter Strike, interaktiva klotterplank, surfa runt på facebook och att sitta och bajsa med en smartphone i näven. Det kvittar. När jag dör kommer inget av det att finnas kvar.

   I andra ringhörnan har jag de saker jag faktiskt vill göra, men det är fjäder- mot tungvikt. Det skrämmer mig ofantligt mycket att sätta igång med saker och ting. Det där blanka, vita bländar mig och jag står med underarmen över ögonen och skriker "Aaah! Ljuset! Det är så starkt..!"

Att jag samtidigt känner hur jag sjunker mer och mer gör inte det hela bättre. Humöret mitt börjar kännas mer och mer dissonant i förhållande till resten av världen. I såna lägen behöver jag pick-me-ups. Under dagen kommer de hela tiden, när Leia drar mig i handen och utbrister "Kom, pappa! Bygga koja!". Ord för att beskriva den glädjen finns inte. Sen kommer kvällen och jag sitter här med en vilja, men ingen energi. Vilken sansad människa skjuter på saker den vill göra?

Jag fick något skrivet, i alla fall.

Att förtjäna lycka

Demon I am. Hela tiden, allestädes närvarande, fullkomligt frånvarande. Jag kopplar bort mig själv, för det blir lättast på det viset. Det är ingen kamp att hela tiden gömma sig bakom sina svagheter och skandera "JAG HAR PROBLEM". Enkelt, simpelt, ingen karaktär krävs... Bara stå där med utsträckta armar och uppåtvända handflator med en blick som säger jag-är-fem-år-och-förstod-inte-att-krukan-skulle-gå-sönder-om-jag-kastade-den-i-golvet. Självhatet är en enorm drivkraft. Det finns inte en kärnreaktor i världen, inte en fusionsreaktor heller för den delen, som skulle kunna mäta sig med den mängd energi alstrat självförakt som jag sitter på. Att se min egen reflektion är så fruktansvärt bitterljuvt. Spegelbilden kan le, rufsa till håret, kolla tänderna, rätta till polisongerna, men det finns hela tiden en känsla som ligger på tomgång i bakgrunden; du duger inte, du kommer aldrig duga, du kommer aldrig lyckas med det du försöker med. Ju längre längs denna stig som kallas livet jag vandrat desto mer känns det som fakta och inte fabler.

   Vi sa "minst hundra år". Vi skaffade barn. Jag levde av dig, du levde av mig. Ingen av oss levde för den andra. Mitt hjärta rasade i tusen bitar varje gång jag gick utanför dörren, saknade dig och bestämde mig för att ringa, för varenda gång jag bara ville säga att jag älskar dig en gång till satt du i telefon med någon annan. En löjlig grej att hänga upp sig på, men när vi slutade ha kontakt och du istället sökte dig utåt blev hela min värld drabbad. Varken du eller jag vet när vi slutade bibehålla den symbios som vi levt i, men vi har båda ungefärliga tidsramar. När jag sagt att ingen fått mig att känna på det sättet som du har fått mig att känna menar jag det. Skam, kärlek, ångest, extatisk lycka, längtan, avsky, förundran, skratt-från-hjärtat och miljardtals andra emotioner som det inte ens finns ord för på något jävla språk, då har jag menat det.

   Men jag förtjänar inte lyckan. För jag har levt mer av dig än vad du har levt av mig och när vi för tusende gången bestämde oss för att spotta i nävarna och ta tag i bitarna av vårat samliv så var det redan kört. Du hade aldrig behövt skapa någon distans till mig, det skötte jag bra på egen hand. Du hade aldrig behövt visa, medvetet eller omedvetet, att det fanns andra där ute som kunde ge dig det du behövde. Det var underförstått från första början. Med min lilla kuk och begränsade självbehärskning skedde det per automatik. Jag sa "jag lovar", men bröt det omgående. Lyckan förtjänar man, genom disciplin. Disciplin finns knappt i min ordbok. Det tragiska i sagan är att jag helt plötsligt funnit disciplin. När det verkligen känns som att allt hopp är förlorat... Från botten kan man bara klättra uppåt, eller?

   Nånstans längs vägen blev det ett sammanbrott i kommunikationen. Mest tack vare mig. Du frågade mig varför jag tittade på porr, fastän jag lovat att låta bli. Svaret fanns hela tiden på min tungspets, men hur fan skulle jag uttrycka det? I min värld existerade ingen annan kvinna än du. Du var min nymf, min madonna, mitt liv, min musa, mina nästkommande hundra år paketerat i en sexig, omtänksam, underbar kvinna. Du skrämde mig. Du skrämde mig när jag såg dig som nyckeln till bestående lycka, för oss båda. Så alla dessa ord som borde ha sagts undslapp mig. De var så många, så vilda, så konstiga, så främmande för någon som mig som på egen hand lyckats hålla glädjen stången och istället gjort djupdykningar i ångesten och misären.

   Jag bröt löfte på löfte på löfte på löfte i kvadrat. När jag sköljde munnen med lögnen smakade den bättre än sanningen, men lögnen är som spriten. Den går ner, man mår bra, dansar ohämmat och känner sig som en kung... Sen kommer bakfyllan. Sanningen är istället som basebollträn i händerna på människor med aggressionsproblem. Det gör ont, så ont, men det läker. Med mitt överlägset evolverade läkekött läker det ännu snabbare. Vad spelar det för roll när jag redan bränt alla broar?

Lyckan skrämmer mig, för den är flyktig. Du skrämmer mig för du vet aldrig vad du gör. Precis som jag... och precis som jag håller du lyckan stången. Visst att du säger att du försökt, men det är dags att du också ser på dig själv, älskling. Från spillrorna av det här kommer du resa dig som fågel Fenix, medan jag kommer skratta som en hyena och springa till nästa askalas att festa på... Allt jag sagt till dig har jag menat, för jag vet inte ens från stund till stund vad jag säger, tänker, tycker, känner eller upplever. Något jag vet är att när denna paragraf är slut, så har jag tappat tråden lika många gånger som det finns ord i det här inlägget.

Vad är lyckan då? Jag vet vad lyckan skulle varit för mig om det inte vore för att jag är som jag är. Man kan inte uppnå detta mytiska stadium utan att försöka-pressa-jobba-ligga i-kämpa. Men om allt man ser i sin reflektion är ett bottenlöst hål som aldrig kommer bli fyllt oavsett vad man kastar ner i det, så känns en sådan abstrakt och påhittad grej som lycka löjligt avlägset. Alkohol, det är konkret, jag kan svälja det. Ångesten kan jag känna i bröstet och uppleva när jag ligger i fosterställning och gråter, kippandes efter andetag som undflyr mina lungor med ökad lätthet. Det kommer naturligt för mig. Lycka är ett onaturligt tillstånd... Varför? Demon I am. Därför.

Poeten slumrar

Genom alla mina dagar, som sedan länge är oberäkneliga, har jag haft ventiler. Om du lägger handen mot min panna vissa dagar kan du känna hur jag, likt en tryckkokare, börjar pumpa inombords och nästan skakar. Därför har jag ventiler. För att inte explodera med stil. Många människor kommer inte lämna några större spår efter sig, men jag har redan lämnat förrådsvis med teckningar, anteckningar, texter, poesi och saker jag slängt ihop av tändstickor, plektrum, häftmassa och diverse byggmaterial som jag för tillfället råkar ha till hands. Vissa har stressägg, men jag försöker trycka ut känslan i något formbart som för tillfället råkar finnas till hands. De senaste åren har jag nästan helt gett upp. Inga nya låtar, inga nya texter, inga nya teckningar och tavlor - ingenting.

   Det digitala räknas inte. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer alla våra digitala fotspår suddas ut av en artificiell orkan som kallas för generationsskifte. Formaten kommer bytas ut, fickminnen kommer försvinna och i framtiden kommer man inte kunna undersöka dess innehåll utan antik teknologi. Jag ser på korten på mina barn ibland och tänker "dessa kort måste sparas till eftervärlden", men utan fysiska kopior kommer det inte att bli så. De kommer helt enkelt att försvinna spårlöst i den digitala etern och utvecklingen.

Jag tappade tråden lite där... Just därför jag försöker skriva. Försöker vara sammanhängande och vettig. Det är ett komplicerat företag, men något jag gärna tar på mig.

   Det är det poesin har varit för mig. Ett osammanhängde sätt att försöka vara konkret, på ett icke konkret sätt. Det låter bara som en enorm motsägelse, men det är ju exakt det jag är, så det gör inget. Kommer lägga upp min poesi också, utöver det jag skriver på den här bloggen, för allmän beskådan, på en egen sida. Ju fortare jag kan samla ihop alla jävla papperslappar som ligger spridda över alla jordliga platser där jag någon gång visat upp min jordliga lekamen, ju fortare kommer ni att få ta del av det - jag är en sån jävla exhibitionist.

Poesi från en industristad