Storstadsluft

Hela dagen har gått åt till att bara vara. Flanera, är ordet jag söker. Strosat omkring. Promenerat. Varit in i butiker som saknas hemma i den grådaskiga betongklump känd som Västerås. Efter ett antal tillryggalagda kilometer (men mer rätt är antagligen mil) har jag under paraplykanten tjuvkikat på människor. Människor som är på väg, människor som står stilla, människor som försökt knarka bort den oväderstyngda tillvaron. Mött ögon rödare än satans röv och har bevittnat åtminstone ett utbyte av illegala substanser på nära håll. Det är just det jag gillar med storstaden; den förenklade gärningen i att gömma sig i massan. På så många andra ställen kan man inte göra det. Har du ett fysiskt attribut som gör att du är annorlunda, må det vara vad som helst från polioskada till fantastiskt rörigt psyke, så kan man vara alldeles jävla inkognito utan att ens försöka.

   Samtidigt lever folk. Ett romantiskt skimmer vilar häröver om man ser den här platsen genom mina ögon. Ett romantiskt skimmer som är så påtagligt att jag vill kunna dela med mig av det, så att folk kan dra det över sig som ett täcke och bara glädjas åt värmen som är osynligheten och det fullständiga närvarandet. Å andra sidan så är jag glad för att vara i farten igen. Vara på gång mot något och existera på ett annat plan än det jag är van vid. Men jag har alltid känt så här när jag spankulerat i storstan. Från Kairo till Stockholm. Att se liv har god effekt på mitt inre, även om jag generellt brukar se mänskligheten som en cancersvulst. Vill tro att det faktum att jag kommer från en stagnerande industristad har ändrat mina kognitiva scheman och slängt mig i en ond, nedåtgående spiral där målet är att ha pengar och se fram emot varje onsdag, fredag och lördag då man kan supa skallen av sig. (För övrigt var jag på krogen spiknykter i helgen, men det är en annan historia).

Ska fortsätta traska runt och observera och analysera stressen, lunken och människorna som tar del av den i en aldrig sinande ström av födas-leva-dö.

Trött på rymden

Bill Hicks är min favoritståuppare. Inte bara för hans råa, snudd på galna, framträdande. Nej, inte alls. Det som gjort att jag fastnat så pass mycket för honom som jag gjort är för att han verkar vara så löjligt sund. Han dömer alla, men hatar ingen.

   I en av sina filmer börjar han med att säga något i stil med att när han var liten ville han bli en cowboy, brandman eller något annat häftigt. Han avslutar den biten av monologen med: "[...]and for the first time in the history of mankind, something new, called an astronaut."

    I mitt tycke är det något vackert när ett nytt forsknings- och arbetsområde skapas på det sättet. Vad jag finner tragiskt är att hela idén om att bli rymdfarare bottnade i krig och rivalitet. Ser man tillbaka på vad som egentligen hände var det en fientlig kapplöpning. Inte vänskaplig tävlan utan ren och skär kamp om världsrymden. USA ville slå Sovjet, Sovjet ville krossa USA. Kapitalistsvinen mot kommunistjudarna. Under 50- och 60-talet lades det ner enorma summor, mammaknullande jävla fantasiljarder, på att ta sig ut i rymden först. Ryssarna skickade ut en satellit, en hund och en människa innan USA (en grön och två gula tårtbitar till dig om du kan namnen). Sen satte USA en man på månen och det yttersta målet i kampen var uppnått. Kvar fanns liken på slagfältet utanför jordens atmosfär och precis som krigsherrarna från förr satt man på Cape Canaveral och var euforiska över att ha slagit Sovjet. Människans stora steg var inte menat för alla människor, det var ett litet jämfotaskutt i en hopphage uppritad på backen av USA. Att man inte siktade längre än månen... Tragikomiskt.

Vi har en mer samtida händelse att koppla ihop rymden med, kanske ännu lättare om man knyter ihop det med en person. För oss nordbor i allmänhet och svenskar i synnerhet har rymdfarandet fått ett nytt namn; Christer Fuglesang. Nu jävlar kan vi slå oss för bröstet, för rymdresandet är minsann inte alls något som existerar som en fabel i det förgångna. Det är inte bara piloter från Amerikanska Flygvapnet som blir astronauter, det är urtypiska svenskar som råkar vara docenter i partikelfysik som blir det också! Ignoratio elenchi, säger jag. Mer pengar går fortfarande till att bygga bomber för att skydda oss mot det ondskefulla osynliga än att utforska vår plats i universum. Tänker man efter, med sin 2010-talshjärna, borde man lätt kunna hoppa till slutsatsen att det här är helt galet.

   "Many extra-solar planets have been discovered, and there are likely to be many more Earth-like planets, capable of supporting life. Given the relative rapidity with which life evolved on earth, and the size of the observable universe, it seems a priori likely that intelligent life would have independently arisen on other planets. As such, the absence of any sign of intelligent life beyond the earth forms an apparent paradox. Especially relevant is the absence of large-scale astro-engineering projects, suggesting that few civilizations survive to colonize space."

   Det finns tillräckligt mycket explosionskraft samlat i människobyggda apparater för att smula sönder vår civilisation, men det finns inte tillräckligt mycket vilja att ta oss ut i rymden och ta reda på vad fan som händer på vår egen lilla stenklump i jämförelse med resten av universum. Oändligt små är vi, svårt att säga emot, men det betyder inte att vi ska spränga oss själv i luften innan vi ens lämnat trädgården. Om nu mänskligheten är fast besluten att spränga sig själv till oidentifierbara fossilrester kan vi väl åtminstone göra det med hjälp av en dödsstjärna. På så sätt skulle man åtminstone behålla lite värdighet. Just nu är vi bara smarta babianer som råkat snubbla över möjligheten att utrota oss själva.

 

Carl Sagan - bara för att.

Spiritualism är fult, religion är fint

Är vi verkligen så rädda för tro? Eller snarare, är vi verkligen så rädda för organiserad tro? Det finns ett uttalat hat mot allt som har med organiserad spiritualism att göra och ju större sammanhanget är, desto större växer sig misstron och avskyn. Jag försöker se en koppling, hur obetydlig den än kan vara, mellan auktoritetsmisstron som vinner kraft idag och kyrkans makt i världen, som även den blir mer och mer urholkad. Det här är definitivt inte ett försvarstal, utan snarare bara en tanke på vad som har gått fel.

   För att veta att religionen blir förlöjligad, rakt ut förolämpad, misskrediterad och knuffad åt sidan behöver man inte leta länge. Richard Dawkins har gjort det till sitt personliga korståg (så rolig man kan vara) att skapa ett fullt logiskt förnekande av Gud och existensen av någon slags spirituell överhet. Det är ju så fundamentalt fel, för hur kan man logiskt motsäga något som inte sker på empiriska grunder? Tro är fruktansvärt kraftfullt och att ge sig på människor just för att de tror är inte bara etiskt fel, det är moraliskt fult. Men vad spelar det för roll när man har religionen:vetenskap på sin sida?

Man måste vara fruktansvärt ignorant för att våga påstå att religion inte fört med sig många negativa skeenden. Att nämna spanska inkvisitionen och korstågen i det här sambandet känns i det närmaste löjligt, men man måste ju ända framhäva sin poäng. Förbiseendet av den enande kraft som religion haft talas det inte högt om, särskilt inte när det ställs i relation till det lidande som religionen varit en orsak till.

   När jag nämner religion som enande kraft menar jag givetvis inte enbart de stora religionerna i världen idag; islam, kristendomen, judendomen, buddhismen och hinduismen. Jag syftar på all tro och alla religiösa dogmer och doktriner som har verkat i världen. De är otaliga, men har alltid agerat som limmet till korthuset, för samhället väntar bara på att få falla samman om det inte finns något som håller ihop alla arma själar som vill löpa amok. Det har funnits trossatser innan dessa som agerat enande. Egyptisk mytologi, nordisk mytologi och den grekiska även den. Runt dessa har man sedan byggt upp sina kulturer, med de starkaste värdena återspeglade i sin egen mytologi. Tyvärr har kristendomen och islam misslyckats som de kärleksreligioner de från början försökte vara, för vi vet ju att alla muslimer är terrorister och att alla kristna är abortmotståndare.
   Det är fruktansvärt synd att religion idag är ett antingen-eller-ämne. Antingen är man för eller emot. De som sett South Park vet att de ständigt kritiserar religion (inte tro, men religion). Trey Parker, en av skaparna till serien, har själv sagt att han tror på Gud, men att "det är för komplicerat för att förklara". Skulle det inte vara komplicerat att förklara Gud för en icketroende, oavsett vilken religion man tillhör? Försöka går, men hur lätt förklarar man en odefinierbar känsla av att det finns något större än människan? Präster, profeter och galningar har alltid försökt, kommer alltid försöka och de kommer aldrig någonsin att lyckas. Tro är inget som man förklarar, det är något man köper rakt upp och ner som just tro.

Så istället för att låta religionen och dess positiva aspekter fungerade som något som knyter människor samman så blir dess roll i samhället idag mer en splittrande faktor än något annat. Ser man bakåt så har det iofs alltid varit så, men tack vare internet så blir lägerbildningen mer distinkt än vad den varit i tidigare åldrar. Nu sitter alla hemma och klagar på självmordsbombande belägrade palestinier i Israelm för att de får nyheterna levererade rakt in i vardagsrummet och fredagsmyset.
   Samtidigt så vill man inte sålla sig till någon organiserad religion, eftersom det här är individualismens tidevarv. Söker man sig till organiserade religioner är det buddhister som träffas i en källare mitt i stan varje jämn tisdag och diskuterar Dalai Lamas senaste bok.
   Behovet av en spiritualistisk närvaro i sitt liv finns ju uppenbarligen där, men istället för att omfamna sitt behov av något större förskjuter människor tanken, håller den på armlängds avstånd och säger "hit men inte längre", för att sedan formulera sin egen religion med sina egna trossatser, fullkomligt ovetande om att andra människor på andra platser gör precis samma sak.

Jag tror inte att man ska blanda vetenskap och forskning med religion och spiritualism, men att de två möts skulle tillfoga mer samhällsnytta än skada. Mer och mer börjar det gå upp för människor att universum är enormt, vi kanske inte är ensamma här, vi kommer dö, solen kommer slockna, en dag tar vi oss ut i rymden, en dag kan man läsa våra tankar med maskiner och så vidare in i oändligheten. Nöden kräver en spiritualistisk bekvämlighet. Tyvärr så skapas den nu i folks egna huvuden utan att de vågar ta steget och öppna sin tillvaro för något som är större än sig själva.

Vi som ska ta livet av oss för att rädda planeten

En hycklande och vanlig ståndpunkt när det gäller jordens ändliga resurser och medicinska lidande på en allmänglobalnivå: "Vi är överbefolkade." Under den tiden jag jobbade för Greenpeace mötte jag det argumentet nästan dagligen. Man kunde diskutera utfiskningen av östafrikanska vatten, som hårddraget ledde till det ökända somaliska sjöröveriet. Om man är riktigt grov vågar man nästan påstå att västvärldens enorma behov av mat ledde till att fattiga negrer blev pirater. Vidare kan vi diskutera Monsantos inblandning i att många indiska bönder blivit av med rättigheterna till sin egen mark efter att deras grödor blivit utkonkurrerade av Monsantos genmanipulerade... Eller varför inte lyfta fram Bhopal och Union Carbide? Sen säger man att kapitalismen är det system som passar bäst i den moderna världen. I slutändan har det lett till argumentet "jorden är överbefolkad", för att man tror att resurserna tar slut och när tredje världen kommer ikapp väst kommer hela det globala samhället att implodera med resurskrig som följd.

   Men argumentet är inte hållbart. Inte om man går längre än vad man själv tillåtit sin tankevärld sträcka sig. Det är en argumentationskedja som oftast grundar sig på "Vi har tur som är födda där vi är födda", vilket menar att de som inte är födda här helt enkelt hade otur. Ser vi då till ovan nämnda exempel där kapitalismen som kommer från den del av världen där jag kommer ifrån har tvingat ner en annan del av världen. De har ju helt enkelt otur, de är bara födda i fel del av världen.

   Men okej, vi antar att överbefolkningen är ett äkta, kännbart problem som måste tacklas. Hur gör man det? Resurshantering borde vara prio ett i ett sådant fall. Om man bortser från det direkt inhumana (för att inte säga motbjudande) i att helt enkelt göra sig av med 80% av världens befolkning, så finns det inte så många andra lösningar i dagsläget. Den tekniska utvecklingen, som bromsas upp av kapitalismen, går alldeles för långsamt för att vi människor ska kunna tillgodogöra oss till fullo av de förnyelsebara energiformer som finns överallt runtomkring oss.

   Japan var inne på superskyskrapor som en lösning, där hela byggnaden skulle byggas som ett enda kretslopp. Ungefär så som städer en gång i tiden fungerade, när vi inte var lika många människor. Istället har vi idag lagt till oss med det här mycket-vill-ha-mer-tänket, där vi förutsätter att vårt sätt att leva är det bästa och alla på hela planeten ska söka sig emot den standard vi har. Koleldad värme, energi från atomklyvningar, soffor gjorda av regnskogsträ, mjölk från båskossor och listan fortsätter in i oändligheten.

   Så istället för att tänka längre än näsan räcker så har vi alltså folk som fullkomligt förbiser problematiken med att upprätthålla ett samhälle som inte är ett kretslopp, där det finns soptippar lika stora som städer och säger "planeten är överbefolkad". Nej. Planeten är inte överbefolkad, den är misskött, och inte fan blir det bättre av att man gömmer sig bakom ett argument där det ingår att en jävla massa människor måste dö. En jävla massa människor dör redan i onödan för att vi misskött vårt arv och vår värld, lösningen är inte att döda fler; det är dags att göra om och göra rätt.

Till er som stänger in er i en tankebubbla där "jorden är överbefolkad" är er största idé när det gäller världens hädangång vill jag bara säga: lev som ni lär. Ta livet av er. Då är ni en del av den lösning ni förespråkar.

Se mig, hör mig, knulla mig

Som det känslomässigt rubbade barn av min tid som jag är finner jag mig själv ofta, overkligt ofta, relatera till de mest skilda levnads- och emotionsförhållanden. Hjärnterrängen är i mig grundligt sonderad, även om jag undvikit de skuggigaste platserna i rädsla för vad som faktiskt finns där. Det är någon form av hypokondri, antagligen. Som när man sitter och läser i en medicinbok och vartenda symptom till varenda sjukdom känns, inte bara bekant, utan helt och fullt logiskt som en förklaring till varför man alltid är trött eller har en svag surrning till huvudvärk ekandes från bakhuvudet. Hela mänskligheten verkar lida av diagnosticeringspanik, jag lika mycket som alla andra. Min teori är att alla människor ständigt söker uppmärksamhet på ett eller annat sätt. Vissa gör det genom att visa upp sin kropp, andra får blickar riktade mot sig genom att vara högljudda. Det finns de som gör folk uppmärksammade på sin samlade mängd krämpor för att vinna någon slags sympati. I det här läget passar jag på att kasta in en anekdot:

Jag satt utanför hemköp mitt i denna stagnerande industristad och spelade en blues i E, ylandes om min nuvarande sociala status och rom-flaskan som hägrade runt hörnet. Från ingenstans dyker en rynkig skinnpåse till dam upp. Hon knäpper med fingrarna och sjunger på något helt eget, som jag inte kände igen det minsta. Inga klockor ringde, men ett leende växte över mina läppar. Hon började prata om allt och inget, men det var antagligen en levnadshistoria komprimerad på en kortkort stund, eftersom hon kände på sig att vi strax skulle skiljas åt. Hon var en väldigt ensam gammal dam och det märktes.

Alla söker uppmärksamhet, hela tiden. Det kollektiva bekräftelsebehovet som denna värld har kan inte uppnås med den begränsade bekräftelse vi kan ge. Det är en tragisk, självförgörande mekanism som är inbyggd i det mänskliga psyket. Det fanns sannerligen en tid då bekräftelsen var något man skapade själv, med egna instrument. En lyckad jakt, ett välbyggt hus, de enkla sakerna. Jag säger inte att livet var enklare, men att bekräftelse, som är en ack så viktig ingrediens i ett starkt psyke, var mycket enklare att få eftersom den var egenhändigt frammanad. Samtiden har på ett sätt utvecklat att sätt att avveckla sig självt.

   Se till den tidigare nerplitade anekdoten: jag sökte uppmärksamhet och bekräftelse när jag spelade gitarr på allmän plats och dessutom sjöng. Damen som kom fram sökte bekräftelse på att hon inte var ensam i världen bara för att hennes mor, man, bror, syster och far dött (antar jag att de gjort, helt allmänt generaliserande - alla pratglada tanter är alltid sist ut att kola vippen i sin omedelbara sociala krets). Allt vi gör handlar hela tiden om bekräftelse, oavsett hur självförhärligande man är. Om man ser sig själv som världens bästa människa men aldrig får det bekräftat lider man ganska säkert av något som kallas för narcissism.

En persons hela tillvaro kommer falla samman om den går tillräckligt lång tid utan att få bekräftelse från en annan levande varelse ("Harlow's experiments were controversial; they included rearing infant macaques in isolation chambers for up to 24 months, from which they emerged severely disturbed.^[1]" Wikipedia). Det finns mer skräckinjagande exempel än primater som spärrats in i burar utan sina mödrar. Ringer Columbine några klockor? Ett lite mer kontemporärt exempel kan väl vara Breivik, oavsett i vilken kappa han väljer att klä sina motiv.

Den här bloggen är mitt sökande efter bekräftelse. Mitt musicerande likaså, även om det finns terapeutiska värden i de båda så är de ultimat ett sökande efter bekräftelse utifrån. Man kan vinna en slags segrarkänsla (en aspekt av bekräftelsen) när man lyckas lära sig något nytt, eller skriva något som man är exceptionellt nöjd med. Men ytterst är allt bara en jakt på bekräftelse.

När jag går ut imorgon (valborg och eldar som minner om hedningatider) hoppas jag att jag kan få mina vänner att skratta och att de kan få mig att skratta. Att vi alla kan göra ett ömsesidigt utbyte av den bekräftelse människor behöver för att kunna tuffa vidare och vara duktiga konsumenter. Antingen det eller så isolerar man sig och kollar på konstiga tecknade serier från Japan och skyller sina problem på världen omkring sig och ger upp jakten på bekräftelse.