Spiritualism är fult, religion är fint

Är vi verkligen så rädda för tro? Eller snarare, är vi verkligen så rädda för organiserad tro? Det finns ett uttalat hat mot allt som har med organiserad spiritualism att göra och ju större sammanhanget är, desto större växer sig misstron och avskyn. Jag försöker se en koppling, hur obetydlig den än kan vara, mellan auktoritetsmisstron som vinner kraft idag och kyrkans makt i världen, som även den blir mer och mer urholkad. Det här är definitivt inte ett försvarstal, utan snarare bara en tanke på vad som har gått fel.

   För att veta att religionen blir förlöjligad, rakt ut förolämpad, misskrediterad och knuffad åt sidan behöver man inte leta länge. Richard Dawkins har gjort det till sitt personliga korståg (så rolig man kan vara) att skapa ett fullt logiskt förnekande av Gud och existensen av någon slags spirituell överhet. Det är ju så fundamentalt fel, för hur kan man logiskt motsäga något som inte sker på empiriska grunder? Tro är fruktansvärt kraftfullt och att ge sig på människor just för att de tror är inte bara etiskt fel, det är moraliskt fult. Men vad spelar det för roll när man har religionen:vetenskap på sin sida?

Man måste vara fruktansvärt ignorant för att våga påstå att religion inte fört med sig många negativa skeenden. Att nämna spanska inkvisitionen och korstågen i det här sambandet känns i det närmaste löjligt, men man måste ju ända framhäva sin poäng. Förbiseendet av den enande kraft som religion haft talas det inte högt om, särskilt inte när det ställs i relation till det lidande som religionen varit en orsak till.

   När jag nämner religion som enande kraft menar jag givetvis inte enbart de stora religionerna i världen idag; islam, kristendomen, judendomen, buddhismen och hinduismen. Jag syftar på all tro och alla religiösa dogmer och doktriner som har verkat i världen. De är otaliga, men har alltid agerat som limmet till korthuset, för samhället väntar bara på att få falla samman om det inte finns något som håller ihop alla arma själar som vill löpa amok. Det har funnits trossatser innan dessa som agerat enande. Egyptisk mytologi, nordisk mytologi och den grekiska även den. Runt dessa har man sedan byggt upp sina kulturer, med de starkaste värdena återspeglade i sin egen mytologi. Tyvärr har kristendomen och islam misslyckats som de kärleksreligioner de från början försökte vara, för vi vet ju att alla muslimer är terrorister och att alla kristna är abortmotståndare.
   Det är fruktansvärt synd att religion idag är ett antingen-eller-ämne. Antingen är man för eller emot. De som sett South Park vet att de ständigt kritiserar religion (inte tro, men religion). Trey Parker, en av skaparna till serien, har själv sagt att han tror på Gud, men att "det är för komplicerat för att förklara". Skulle det inte vara komplicerat att förklara Gud för en icketroende, oavsett vilken religion man tillhör? Försöka går, men hur lätt förklarar man en odefinierbar känsla av att det finns något större än människan? Präster, profeter och galningar har alltid försökt, kommer alltid försöka och de kommer aldrig någonsin att lyckas. Tro är inget som man förklarar, det är något man köper rakt upp och ner som just tro.

Så istället för att låta religionen och dess positiva aspekter fungerade som något som knyter människor samman så blir dess roll i samhället idag mer en splittrande faktor än något annat. Ser man bakåt så har det iofs alltid varit så, men tack vare internet så blir lägerbildningen mer distinkt än vad den varit i tidigare åldrar. Nu sitter alla hemma och klagar på självmordsbombande belägrade palestinier i Israelm för att de får nyheterna levererade rakt in i vardagsrummet och fredagsmyset.
   Samtidigt så vill man inte sålla sig till någon organiserad religion, eftersom det här är individualismens tidevarv. Söker man sig till organiserade religioner är det buddhister som träffas i en källare mitt i stan varje jämn tisdag och diskuterar Dalai Lamas senaste bok.
   Behovet av en spiritualistisk närvaro i sitt liv finns ju uppenbarligen där, men istället för att omfamna sitt behov av något större förskjuter människor tanken, håller den på armlängds avstånd och säger "hit men inte längre", för att sedan formulera sin egen religion med sina egna trossatser, fullkomligt ovetande om att andra människor på andra platser gör precis samma sak.

Jag tror inte att man ska blanda vetenskap och forskning med religion och spiritualism, men att de två möts skulle tillfoga mer samhällsnytta än skada. Mer och mer börjar det gå upp för människor att universum är enormt, vi kanske inte är ensamma här, vi kommer dö, solen kommer slockna, en dag tar vi oss ut i rymden, en dag kan man läsa våra tankar med maskiner och så vidare in i oändligheten. Nöden kräver en spiritualistisk bekvämlighet. Tyvärr så skapas den nu i folks egna huvuden utan att de vågar ta steget och öppna sin tillvaro för något som är större än sig själva.