Att förtjäna lycka

Demon I am. Hela tiden, allestädes närvarande, fullkomligt frånvarande. Jag kopplar bort mig själv, för det blir lättast på det viset. Det är ingen kamp att hela tiden gömma sig bakom sina svagheter och skandera "JAG HAR PROBLEM". Enkelt, simpelt, ingen karaktär krävs... Bara stå där med utsträckta armar och uppåtvända handflator med en blick som säger jag-är-fem-år-och-förstod-inte-att-krukan-skulle-gå-sönder-om-jag-kastade-den-i-golvet. Självhatet är en enorm drivkraft. Det finns inte en kärnreaktor i världen, inte en fusionsreaktor heller för den delen, som skulle kunna mäta sig med den mängd energi alstrat självförakt som jag sitter på. Att se min egen reflektion är så fruktansvärt bitterljuvt. Spegelbilden kan le, rufsa till håret, kolla tänderna, rätta till polisongerna, men det finns hela tiden en känsla som ligger på tomgång i bakgrunden; du duger inte, du kommer aldrig duga, du kommer aldrig lyckas med det du försöker med. Ju längre längs denna stig som kallas livet jag vandrat desto mer känns det som fakta och inte fabler.

   Vi sa "minst hundra år". Vi skaffade barn. Jag levde av dig, du levde av mig. Ingen av oss levde för den andra. Mitt hjärta rasade i tusen bitar varje gång jag gick utanför dörren, saknade dig och bestämde mig för att ringa, för varenda gång jag bara ville säga att jag älskar dig en gång till satt du i telefon med någon annan. En löjlig grej att hänga upp sig på, men när vi slutade ha kontakt och du istället sökte dig utåt blev hela min värld drabbad. Varken du eller jag vet när vi slutade bibehålla den symbios som vi levt i, men vi har båda ungefärliga tidsramar. När jag sagt att ingen fått mig att känna på det sättet som du har fått mig att känna menar jag det. Skam, kärlek, ångest, extatisk lycka, längtan, avsky, förundran, skratt-från-hjärtat och miljardtals andra emotioner som det inte ens finns ord för på något jävla språk, då har jag menat det.

   Men jag förtjänar inte lyckan. För jag har levt mer av dig än vad du har levt av mig och när vi för tusende gången bestämde oss för att spotta i nävarna och ta tag i bitarna av vårat samliv så var det redan kört. Du hade aldrig behövt skapa någon distans till mig, det skötte jag bra på egen hand. Du hade aldrig behövt visa, medvetet eller omedvetet, att det fanns andra där ute som kunde ge dig det du behövde. Det var underförstått från första början. Med min lilla kuk och begränsade självbehärskning skedde det per automatik. Jag sa "jag lovar", men bröt det omgående. Lyckan förtjänar man, genom disciplin. Disciplin finns knappt i min ordbok. Det tragiska i sagan är att jag helt plötsligt funnit disciplin. När det verkligen känns som att allt hopp är förlorat... Från botten kan man bara klättra uppåt, eller?

   Nånstans längs vägen blev det ett sammanbrott i kommunikationen. Mest tack vare mig. Du frågade mig varför jag tittade på porr, fastän jag lovat att låta bli. Svaret fanns hela tiden på min tungspets, men hur fan skulle jag uttrycka det? I min värld existerade ingen annan kvinna än du. Du var min nymf, min madonna, mitt liv, min musa, mina nästkommande hundra år paketerat i en sexig, omtänksam, underbar kvinna. Du skrämde mig. Du skrämde mig när jag såg dig som nyckeln till bestående lycka, för oss båda. Så alla dessa ord som borde ha sagts undslapp mig. De var så många, så vilda, så konstiga, så främmande för någon som mig som på egen hand lyckats hålla glädjen stången och istället gjort djupdykningar i ångesten och misären.

   Jag bröt löfte på löfte på löfte på löfte i kvadrat. När jag sköljde munnen med lögnen smakade den bättre än sanningen, men lögnen är som spriten. Den går ner, man mår bra, dansar ohämmat och känner sig som en kung... Sen kommer bakfyllan. Sanningen är istället som basebollträn i händerna på människor med aggressionsproblem. Det gör ont, så ont, men det läker. Med mitt överlägset evolverade läkekött läker det ännu snabbare. Vad spelar det för roll när jag redan bränt alla broar?

Lyckan skrämmer mig, för den är flyktig. Du skrämmer mig för du vet aldrig vad du gör. Precis som jag... och precis som jag håller du lyckan stången. Visst att du säger att du försökt, men det är dags att du också ser på dig själv, älskling. Från spillrorna av det här kommer du resa dig som fågel Fenix, medan jag kommer skratta som en hyena och springa till nästa askalas att festa på... Allt jag sagt till dig har jag menat, för jag vet inte ens från stund till stund vad jag säger, tänker, tycker, känner eller upplever. Något jag vet är att när denna paragraf är slut, så har jag tappat tråden lika många gånger som det finns ord i det här inlägget.

Vad är lyckan då? Jag vet vad lyckan skulle varit för mig om det inte vore för att jag är som jag är. Man kan inte uppnå detta mytiska stadium utan att försöka-pressa-jobba-ligga i-kämpa. Men om allt man ser i sin reflektion är ett bottenlöst hål som aldrig kommer bli fyllt oavsett vad man kastar ner i det, så känns en sådan abstrakt och påhittad grej som lycka löjligt avlägset. Alkohol, det är konkret, jag kan svälja det. Ångesten kan jag känna i bröstet och uppleva när jag ligger i fosterställning och gråter, kippandes efter andetag som undflyr mina lungor med ökad lätthet. Det kommer naturligt för mig. Lycka är ett onaturligt tillstånd... Varför? Demon I am. Därför.