Frihetsberövning. Sicket sjukt begrepp (såg ni vad jag gjorde där?). För min del så har jag två gånger varit frihetsberövad, en gång motvilligt men frivilligt. Den andra gången skulle jag kunna romantisera och försvara på en miljon olika sätt, men tänker bara säga rakt ut att jag begick ett lagbrott.
I detta inlägg tänker jag alldeles oanalytiskt och anekdotmässigt berätta om den första gången jag blev frihetsberövad: det var i September/Oktober 2008. Hela min värld hade imploderat och alla mina murar var krossade. Föregående sommar hade spenderats i ett konstant drogrus. Allt som jag kom över bytte skepnad till joints, bongar, pulver, MDMA, mer joints, mer pulver, men jag var en duktig narkoman och gav fan i opiumderivater, kokain och bensodiazepiner. Att se tillbaka på den episoden skvallrar om att jag bara gömde mig i en oändlig fest. Jag hade blivit anklagad för att vara våldtäktsman och kvinnomisshandlare. De som kastade ur sig anklagelserna visste att det inte fanns något de kunde göra som skulle skada mig värre än att bli kallad för just det. Det värsta i sammanhanget: folk trodde på dem.
Så en dag fick jag bara nog. Demonerna hade hållits på armlängds avstånd, mycket tack vare min så kallade självmedicinering, men så sprängdes luftslottet och jag orkade inte mer. Det var aldrig en fråga om att vilja dö, bara en fråga om att inte vilja leva.
Otroligt nog gick bältet av.
Det var droppen, tänkte jag. Antingen sökte jag hjälp, eller så gjorde jag om mitt misslyckade försök ordentligt. Tankarna på min familj och mina vänner och de som redan dött gjorde att jag styrde mina steg till psykakuten.
De bestämde sig ganska omgående för att låsa in mig, på en relativt öppen avdelning. Jag vantrivdes direkt. Kände mig som en burhöna. En ickekacklande, deprimerad burhöna som var fullständigt felplacerad. Vandrade runt som en vålnad i korridorerna, mellan tv-appareterna som nerdrogade människor satt och dreglade framför, till "umgängesrummet" där det tog en hel dag att avsluta ett parti schack, fram och tillbaka mellan terapirummen och den så kallade receptionen där vårdarna gömde sig med ett öga ständigt sneglandes mot alla galningar. Det var en kille där som, när han väl lämnade sitt rum, bara stod med händerna för öronen och vaggade fram och tillbaka framför ett fönster. Komiken ligger i att det här var ett relativt normalt ställe jämfört med min senare upplevelse av psyk.
Mina rumskamrater första natten var en arabgubbe som snarkade i supersoniska volymer. Hela rummet vibrerade av hans snarkningar och min första natt var jag tvungen att be om sömnmediciner för att hantera ångesten och en säng på hjul som rörde sig i takt med arabgubbens snarkningar. Min andra rumskamrat var en äldre man, hans namn har suddats ut ur mitt minne. De första dagarna jag spenderade där antog jag bara att han var apatisk för att han tappat all form av livslust.
Dagarna passerade, min pappa fick veta att jag låg på psyk, precis som alla de vänner som jag hade vid min sida. Rökrummet var min tillflykt, likaså högen med Harry Potter-böcker jag lånat av min syster. Läste ut alla 7 volymer på några dagar och sen var det slut på tidsfördriv. Bad om att få något att rita på och slängde ihop en del, men så insåg jag vart jag var... På psyk, där minsta lilla känsloyttring tolkas och analyseras in i sina mest minimala sömmar. Paranoian tog överhanden; "ni får aldrig stjäla mina tankar!".
Sen kom löftet om permission. Precis vad min trasiga själ behövde. En stund, bara några timmar, utan att lyssna på panikgråt, maniska skratt och människor som pratade om hur synd om dem det var. Jag dömde dem aldrig, jag klarade bara inte av att höra dem och vara medveten om dem. Mina problem var störst och min sympati för dem hindrade mina egna tafatta försök att bli bättre. Men permissionen lovade mig en välbehövlig paus från allt det där. Så kom den dagen, jag klädde på mig de finaste kläderna som jag fått lämnat hos mig. Nyduschad och redo att komma ut i världen igen upptäckte vårdarna att något inte stod rätt till.
In på scenen trädde den tredje eller fjärde läkaren som ska ha hand om mitt fall. Hade aldrig sett henne förut och hon hade uppenbarligen ingen aning om varför jag var där, annat än att jag försökt ta livet av mig. Ett faktum som jag hade försökt dölja för min far, eftersom jag visste hur han skulle känna om han fick veta att jag kunnat dö. Överläkarn läste inte tillräckligt noggrant och hon dumpade den lilla, cancersvulstiga biten information i min farsas intet ont anande medvetande. Jag såg i hans ögon hur hela hans värld kollapsade när hon sa det. Ingen permission blev det heller. Jag kände mig löjligt sviken av allt och alla, kände mig som det största svinet i världen. Inte för min egen skull, men för min pappas.
Jag kramade min far innan de låste dörrarna bakom honom. Sedan reagerade jag som vilken mänsklig varelse som helst: känslotornado. Jag var så arg och besviken att mina nävar knöts hårt. Så hårt att det gick hål på skinnet och jag började blöda från handflatorna. Jag gick in på mitt rum, la mig i fosterställning, kvävde ursinniga skrik i kudden och rev sönder varenda liten papperslapp som låg inom räckhåll. Gubben till rumskamrat sa: "Nu vet du har jag känner det."
Det hann inte gå lång tid alls innan samma överläkare som nekade mig min permission och mot min vilja meddelade min far om mina självmordsförsök stod i dörren. Bakom sig hade hon två vårdare, breda som ladugårdsväggar och åtminstone två huvuden längre än mig. "Vi vill att du tar det här och följer med här", sa hon och höll fram en medicinpappersmugg med theralen. Protester skulle bara göra det hela värre så på vredesstela ben reste jag mig upp, oförmögen att inte knyta nävarna. Jag såg överläkaren i ögonen och svepte medicinen, kastade medicinmuggen åt helvete och höll upp den lilla fasad av rebellism som situationen tillät. Hade jag gått litet längre hade det antagligen blivit armlås följt av tvångströja.
På psykosavdelningen var gökbo-känslan ännu starkare. Den "mest sunda" människan där, om man nu kan använda ett sånt uttryck i den här kontexten, gick med släpiga benzo-steg fram och tillbaka i korridoren dag ut och dag in. Den minst sunda personen där satt med mig i rökrummet mitt i natten och lät sina schizofrenispöken sväva fritt i det begränsade utrymmet. Rökrummets väggar var nerklottrade med fullständigt inkoherent trams, en blodig hand hade lämnat ett avtryck. Den allmäna atmosfären skrek galenskap. Där satt den beniga kvinnan och berättade om sin man som skulle hämta henne, sätta henne i fören på sin segelbåt och segla med ljumma vindar mot bättre världar. Hon berättade om sin son som smög omkring hennes stuga för att han inte vågade komma in i värmen. Klottret på väggarna var det hennes vänner och hon som skrivit i ett plötsligt anfall av kreativitet. "Makaber kreativitet" var min enda tanke.
Istället för att ha ett rum, hade jag en cell. Ett före detta duschrum som inretts med en säng och persienner. Mitt hat för behandlingen jag mottagit, för hela vårdapparaten, för allting, gjorde att jag bajsade i tvålen en dag. På vårdarnas toalett. För att klara av vansinnet som ständigt klöste i bröstet och ville komma ut var jag tvungen att göra något som jag verkligen inte ville: ta mediciner. Jag fick olika former av bensodiazepiner och satt och spelade kort med Dräparn, som släpade sina fötter fram och tillbaka dag ut och dag in. På benzo kändes ingenting. Det var bara en evig dimma utan engagemang i något alls... Inte ens det inre känslolivet levde. Zombie, är nog ordet jag söker.
När jag kom ut hade jag bestämt mig för att aldrig någonsin igen söka hjälp hos den allmänna psykvården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar