Livsläge

Efter att ha varit nykter fantastiskt länge och förstått att man inte måste supa för att ha kul (något som många påstår att de vet, men som de faktiskt egentligen inte har en aning om förrän de vänligt men bestämt nekar alla former av rusmedel under en längre period och gör det på platser som mer eller mindre inte skulle finnas utan rusmedel). Har lärt mig mycket om mig själv under denna period, men nu är det tillräckligt. Vet med mig att jag klarar av att gå ner på en spelning och själv stussa framför scenen som en besatt, även utan alkohol. Har fått lära mig att man kan få mänsklig kontakt i alla dess former, utan att ha det sociala smörjmedlet.

Helgen var fantastisk... Saknar ord för att beskriva hur jävla kul jag hade det.

Hvila

Tänk om man kunde få känna sig utvilad. Vissa morgnar har jag vaknat, om än icke utvilad, så pigg. Efter ett antal timmar har jag vaknat till och känt hur fejkad halten av energi i min livskraftsdepå ändå var. Fast då har jag ändå haft en stunds respit. Har inte haft en ordentlig sovmorgon sedan augusti och det börjar kännas i kroppen, men framförallt i skallen. Drömmarna har börjat återvända och de om något speglar vad som händer i knopp och kropp. Inatt drömde jag att jag var på fylleäventyr med en rödhårig tös. Vi körde bilar genom granskogssverige och sjöng på allt från visor till punk, stormade dansbanor och ylade mot månen. En bra dröm, som avbröts av att min dödsförkylde ett år gamla dotter Freja utbrister i värsta ångestskriket. "Nennennennenneeeeehh! Pabbabbabbaahh pappaaaaah!".

   Upp ur sängen och stå på knä, med en lugn hand vilandes över hennes huvud, knappt medveten om vad som egentligen händer. En fot kvar i drömvärlden och ett knä i parketten bredvid hennes säng. Ganska säker på att jag kröp ner och la mig bredvid henne, i ett försök att trösta. Nu när jag sitter och reflekterar kändes det hela väldigt surrealistiskt.

Är det någon som har en minut över får ni gärna avvara den, för jag har ingen tid alls.

Initiativet rinner av mig

När jag började blogga igen var jag helt säker på att jag skulle kunna hålla mig till att blogga varje dag. Det är ju egentligen vad jag vill, men inspiration och initiativ är något som i mitt liv är flytande och inkonsekvent. Dessa ting kommer av sig självt lite som det vill. I mitt introverta tramsande finner jag inte dessa saker - de finner mig. Orden kommer ändå, men stötvis och inte allt jag skriver hamnar här. Mycket är fullkomligt osammanhängande eller förblir avslutat. När det gäller reflektiva tankar försöker jag att placera dem här, men om de inte känns fullständiga i sin analys ligger de kvar i ett .txt-dokument tills den dag jag dör, för ingen annans ögon än mina egna.

Däremot så för jag fortfarande drömdagbok. Sakligt och koncist skriver jag ner mina drömmar, utan analys. En enkel observation av mitt interna när jag drömmer, inte en analys. För den intresserade finns det på DreamViews DreamJournals.

Murder City Devils - That's What You Get

Well you fall in love 

Well you speak too soon 

Well now you've ruined everything 

I didn't lie to you 

Some day I'll walk out 

I didn't lie to you 

There's nothing to work out 

This is what you get when you ask for the truth 

This is what you get when you ask for the truth 

You knew it from the start 

I never heard a sad song 

I never heard a sad song that I didn't like 

That's why I'm leaving you 

But maybe not tonight 

It's all you ever said that you wanted 

And I know you know that I gave that to you 

That I gave that to you 

I never heard a sad song 

I never heard a sad song that I didn't like 

That's why I'm leaving you 

But maybe not, maybe not tonight 

I know that you know that I did 

And I know that you know that I do 

And I know that you know that I will always love you 

But I'm going back to falling out of chairs, 

And puking on lampposts 

I never heard a sad song 

I never heard a sad song that I didn't like 

I guess that's why she's the one that's leaving 

And she's not waiting 

Why should she wait 

She's not waiting for me 

To straighten up 

You fall in love 

You speak too soon 

You ruin everything 

That's why she's the one that's leaving 

And she's leaving tonight

När vi träffades sa jag att jag var ett as

Sanningen är att jag är ett as

Murder City Devils - Thelema

Göra-slut-albumet

Elda och skrika på häxor

Det är valborg. Spännande. Det är nu vi tänder eldar och skriker som Ronja Rövardotter för att jaga bort alla onda andar och häxor som är på väg till alla gamla offerplatser för att bedriva otukt och offra kött till satan. Nej, just jävlar. Det var förr i tiden. När man trodde att häxor och andra ondskefulla varelser (som helst ska vara av honkön, eftersom det är kvinnans sexualitet som är farlig) var på väg till pappa Djäfvulen för att göra sånt som människor ville göra egentligen. Det känns ju inte direkt som normalt mänskligt beteende att tända en skitstor eld och skrika skithögt för att man är skiträdd och allt är skitkonstigt.

Spola fram några år så har denna eld fått en helt annan betydelse. Då: elden ska skrämma bort monstrena // Nu: elden lockar till sig monstrena. Med spritdoftande andedräkter och blodfyllda svällkroppar i könsorganen vaknar varenda liten vårkänsla i våra sargade vinterkroppar till liv. Vi samlas runt eldarna, bälgar i oss rusdrycker, offrar kött till våra hungriga magar och bedriver just det otukt som kyrkan ville fördriva. Är det inte spännande hur allt går i cykler?

Själv ska jag samla ihop ett gäng och vara just sådär underbart hednisk/dekadent/normal valborgsfirare som det moderna samhället förväntar sig att ett tjugonånting-mansbarn ska vara.

Uttråkning

Ensam sitter jag i sängen. Ensam hemma, ensam i sinnet, ensam i världen. Genom min skärm kan jag nå ut till en hel värld, med webcam, med text, med ljud, med bilder jag skapar, texter jag skriver... Ändå känner jag mig fullkomligt isolerad i en värld som blir mer och mer global, mer och mer sammansvetsad genom otaliga kommunikationsmedium.

Men min ensamhet bottnar inte i att jag, trots dessa verktyg till hands, inte kan nå ut till människor. Min ofrivilliga isolering beror helt enkelt på att jag inte känner att jag kan nå in i mig själv. Jag vill göra så många saker som jag inte gjort på så länge. Jag vill skriva en låt, måla en tavla, sketcha fritt, skriva poesi, uträtta något som stannar kvar efter att jag försvunnit. Även om det bara är ord på papper.

Istället gör jag en djupdykning i den eviga klyschan. Skapa något som handlar om att inte kunna skapa. Även om det bara är ett blogginlägg är det i alla fall en start. Känns just nu som det bästa försöket till något som jag gjort på senaste tiden, förutom några oinspirerade dikter som klottrats ner i all hast och som inte uppstått ur en tanke men desperation.

Under en sargad yta

bakom ett ärrat yttre

bakom sprickorna i fasaden

...ibland skymtar det fram

Ett autentiskt jag