Hela dagen har gått åt till att bara vara. Flanera, är ordet jag söker. Strosat omkring. Promenerat. Varit in i butiker som saknas hemma i den grådaskiga betongklump känd som Västerås. Efter ett antal tillryggalagda kilometer (men mer rätt är antagligen mil) har jag under paraplykanten tjuvkikat på människor. Människor som är på väg, människor som står stilla, människor som försökt knarka bort den oväderstyngda tillvaron. Mött ögon rödare än satans röv och har bevittnat åtminstone ett utbyte av illegala substanser på nära håll. Det är just det jag gillar med storstaden; den förenklade gärningen i att gömma sig i massan. På så många andra ställen kan man inte göra det. Har du ett fysiskt attribut som gör att du är annorlunda, må det vara vad som helst från polioskada till fantastiskt rörigt psyke, så kan man vara alldeles jävla inkognito utan att ens försöka.
Samtidigt lever folk. Ett romantiskt skimmer vilar häröver om man ser den här platsen genom mina ögon. Ett romantiskt skimmer som är så påtagligt att jag vill kunna dela med mig av det, så att folk kan dra det över sig som ett täcke och bara glädjas åt värmen som är osynligheten och det fullständiga närvarandet. Å andra sidan så är jag glad för att vara i farten igen. Vara på gång mot något och existera på ett annat plan än det jag är van vid. Men jag har alltid känt så här när jag spankulerat i storstan. Från Kairo till Stockholm. Att se liv har god effekt på mitt inre, även om jag generellt brukar se mänskligheten som en cancersvulst. Vill tro att det faktum att jag kommer från en stagnerande industristad har ändrat mina kognitiva scheman och slängt mig i en ond, nedåtgående spiral där målet är att ha pengar och se fram emot varje onsdag, fredag och lördag då man kan supa skallen av sig. (För övrigt var jag på krogen spiknykter i helgen, men det är en annan historia).
Ska fortsätta traska runt och observera och analysera stressen, lunken och människorna som tar del av den i en aldrig sinande ström av födas-leva-dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar