Trött på rymden

Bill Hicks är min favoritståuppare. Inte bara för hans råa, snudd på galna, framträdande. Nej, inte alls. Det som gjort att jag fastnat så pass mycket för honom som jag gjort är för att han verkar vara så löjligt sund. Han dömer alla, men hatar ingen.

   I en av sina filmer börjar han med att säga något i stil med att när han var liten ville han bli en cowboy, brandman eller något annat häftigt. Han avslutar den biten av monologen med: "[...]and for the first time in the history of mankind, something new, called an astronaut."

    I mitt tycke är det något vackert när ett nytt forsknings- och arbetsområde skapas på det sättet. Vad jag finner tragiskt är att hela idén om att bli rymdfarare bottnade i krig och rivalitet. Ser man tillbaka på vad som egentligen hände var det en fientlig kapplöpning. Inte vänskaplig tävlan utan ren och skär kamp om världsrymden. USA ville slå Sovjet, Sovjet ville krossa USA. Kapitalistsvinen mot kommunistjudarna. Under 50- och 60-talet lades det ner enorma summor, mammaknullande jävla fantasiljarder, på att ta sig ut i rymden först. Ryssarna skickade ut en satellit, en hund och en människa innan USA (en grön och två gula tårtbitar till dig om du kan namnen). Sen satte USA en man på månen och det yttersta målet i kampen var uppnått. Kvar fanns liken på slagfältet utanför jordens atmosfär och precis som krigsherrarna från förr satt man på Cape Canaveral och var euforiska över att ha slagit Sovjet. Människans stora steg var inte menat för alla människor, det var ett litet jämfotaskutt i en hopphage uppritad på backen av USA. Att man inte siktade längre än månen... Tragikomiskt.

Vi har en mer samtida händelse att koppla ihop rymden med, kanske ännu lättare om man knyter ihop det med en person. För oss nordbor i allmänhet och svenskar i synnerhet har rymdfarandet fått ett nytt namn; Christer Fuglesang. Nu jävlar kan vi slå oss för bröstet, för rymdresandet är minsann inte alls något som existerar som en fabel i det förgångna. Det är inte bara piloter från Amerikanska Flygvapnet som blir astronauter, det är urtypiska svenskar som råkar vara docenter i partikelfysik som blir det också! Ignoratio elenchi, säger jag. Mer pengar går fortfarande till att bygga bomber för att skydda oss mot det ondskefulla osynliga än att utforska vår plats i universum. Tänker man efter, med sin 2010-talshjärna, borde man lätt kunna hoppa till slutsatsen att det här är helt galet.

   "Many extra-solar planets have been discovered, and there are likely to be many more Earth-like planets, capable of supporting life. Given the relative rapidity with which life evolved on earth, and the size of the observable universe, it seems a priori likely that intelligent life would have independently arisen on other planets. As such, the absence of any sign of intelligent life beyond the earth forms an apparent paradox. Especially relevant is the absence of large-scale astro-engineering projects, suggesting that few civilizations survive to colonize space."

   Det finns tillräckligt mycket explosionskraft samlat i människobyggda apparater för att smula sönder vår civilisation, men det finns inte tillräckligt mycket vilja att ta oss ut i rymden och ta reda på vad fan som händer på vår egen lilla stenklump i jämförelse med resten av universum. Oändligt små är vi, svårt att säga emot, men det betyder inte att vi ska spränga oss själv i luften innan vi ens lämnat trädgården. Om nu mänskligheten är fast besluten att spränga sig själv till oidentifierbara fossilrester kan vi väl åtminstone göra det med hjälp av en dödsstjärna. På så sätt skulle man åtminstone behålla lite värdighet. Just nu är vi bara smarta babianer som råkat snubbla över möjligheten att utrota oss själva.

 

Carl Sagan - bara för att.