Prokastrination

Jag skjuter på att göra alla saker jag vill göra. Istället sitter jag och spelar Counter Strike, Team Fortress 2 och chattar på en viss hemsida för "alternativa" människor. Gör allt jag kan för att skjuta på de saker jag på riktigt vill göra; läsa, skriva, rita, måla, skapa något som kan vara tilltalande för mig själv och andra på tomma blad. All tid som jag administrerar över, de 16-18 timmar på dygnet som jag är vid medvetande, kan delas upp ganska enkelt:

• 8-12 - Äta frukost med Leia, leka med Leia (promenad kanske), laga lunch till Leia och äta den med henne. Sängdags för Fejset, fixardags för mig.
• 12-14 - Leia sover, pappa städar, diskar, plockar undan lite grann, sitter vid datorn och fjärtar bort lite tid. Om jag orkar och känner mig peppad drar jag ut i spåret till fots eller på cykel.
• 14-18 - Leker lite mer med Leia, går ut i lekparken oftast, skriver ner idéer som kan dyka upp under dagen, lagar ordentlig middag. Idag var det korv- och kasslergryta.
• 18-20 - Leia tittar på tecknat och jag plockar undan allt bråte som ansamlats under dagen. Dags för Leia att sova... och nu kommer den tiden som jag skjuter sönder med dumdumkulor.
• 20-00 - Prokastrination

Energin bara rinner av mig och visst kan det vara skönt att bara göra ingenting. För det är precis vad sysslorna som tar upp majoriteten av min tid är i slutändan. När veckan är slut struntar jag fullständigt i Counter Strike, interaktiva klotterplank, surfa runt på facebook och att sitta och bajsa med en smartphone i näven. Det kvittar. När jag dör kommer inget av det att finnas kvar.

   I andra ringhörnan har jag de saker jag faktiskt vill göra, men det är fjäder- mot tungvikt. Det skrämmer mig ofantligt mycket att sätta igång med saker och ting. Det där blanka, vita bländar mig och jag står med underarmen över ögonen och skriker "Aaah! Ljuset! Det är så starkt..!"

Att jag samtidigt känner hur jag sjunker mer och mer gör inte det hela bättre. Humöret mitt börjar kännas mer och mer dissonant i förhållande till resten av världen. I såna lägen behöver jag pick-me-ups. Under dagen kommer de hela tiden, när Leia drar mig i handen och utbrister "Kom, pappa! Bygga koja!". Ord för att beskriva den glädjen finns inte. Sen kommer kvällen och jag sitter här med en vilja, men ingen energi. Vilken sansad människa skjuter på saker den vill göra?

Jag fick något skrivet, i alla fall.