Har sakta men säkert börja tumla nerför glatta väggar utan fäste, drunknandes på botten av ett hål som fylls med lera. Men det är okej... Trots allt så är det lättare att sitta i lotusställning därnere och drunkna än att producera vettigheter. Fast det är ett tve-eggat svärd. Hugger åt båda hållen. Viljan att förändras finns, men så kommer den välbekanta elefanten och tar plats på sin för evigt reserverade plats på mitt bröst och jag klöser på underarmarna, men det är också okej. Naglarna är nervositetssöndertuggade sedan länge. Jag är en orolig själ.
Inatt tog det sig uttryck i mina drömmar. Har varit väldigt dålig på att föra en drömjournal ordentligt senaste tiden, men det är också okej. (allt är så pass okej att man kan tro att jag går på psykofarmaka) Mitt i nätterna, flera gånger, vaknar jag fortfarande i alla fall, direkt efter en dröm. Det är något som jag finner en gnutta stolthet i, att jag faktiskt lyckats lära mig själv att vakna efter varje dröm jag har. Kan ju lika gärna bero på att mina drömmar är vilda och svarta, men jag vill gärna ge mig själv den här klappen på axeln och säga att jag lärt mig att vakna efter mina drömmar.
Inatt var en sån natt då jag vaknade flera gånger, såklart. Varenda gång jag sömndrucket slog upp mina ögonlock gjorde jag en verklighetskontroll (försökte köra tummen genom handen, provade att andas normalt i kudden, kollade klockan på mobilen osv). Var givetvis för trött för att tala in mina drömmar, vilket oftast ändå bara resulterar i trött sluddrande som lika gärna kunde hasplats fram av Jerka från en parkbänk kl 04:30 en tisdagsmorgon.
Eftersom jag försummat mina plikter som oneironaut minns jag inte alla drömmar från natten, däremot så fick jag en sån där typisk drömflashback som kan göra välkommen, men överraskande, visit när man gör något alldeles jätteordinärt. Det började med att jag försökte föreställa mig en basgång som jag tyckte var alldeles exceptionell. I en strid ström kom hela drömmen tillbaka till mig... En av de tre eller fyra jag haft under natten och morgonen. Den utspelade sig i min mormor och morfars vardagsrum (vilket är ett relativt litet rum för att var ett vardagsrum). Intryckta i hörnet var jag och Sex Pistols. Jag hade tagit Glen Matlocks plats som basist, men det fanns ett litet problem; jag kunde inte låtarna. Johnny Rotten såg på mig i hopp om att jag skulle kunna hålla skiten igång, men det gick käpprätt åt helvete. Han började håna mig inför publiken, men jag kanaliserade Sid Vicious och sket fullständigt i allt som hände. Försökte även göra ett scendyk (avskyr engelskans inkräktande på det svenska språket (stagedive)). Vill minnas att jag hajade till: "Sex Pistols i mummi och ukkis vardagsrum... Något är konstigt. Drömmer jag?". Misstänker att jag blev så där överdrivet exalterad och vaknade, eller så hade jag en klardröm som jag inte minns. Hur som haver så går mitt lilla projekt framåt.
När jag fastnar, vilket jag ofta gör eftersom jag är dålig på att hantera motgångar, så tänker jag tillbaka. Försöker minnas de saker som jag tänkte att det här vill jag lära mig och sen faktiskt lärde mig.
Spela gitarr.
Jonglera.
Blåsa rökringar.
Ni vet, såna där superviktiga grejer.
För att roa mig själv försökte jag göra en freudiansk tolkning (oerhört lekmannamässigt, såklart) på drömmen jag minns. Tror det rör sig om att jag gärna tar en central plats, i alla fall en viktig plats (basen är ju en del av rytmsektionen i ett band). Det värsta är att jag gör det utan att besitta de egenskaper som krävs för att ha just den rollen. När det sedan går åt helvete viftar jag bara bort det och kastar mig rakt in i massan, för att gömma mig i mängden, försöker passa in där men misslyckas fatalt. I drömmen kastade de nämligen upp mig på scenen igen.
Sen tycker jag Freud är en kokaintorsk med för mycket knull på hjärnan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar