Ensam sitter jag i sängen. Ensam hemma, ensam i sinnet, ensam i världen. Genom min skärm kan jag nå ut till en hel värld, med webcam, med text, med ljud, med bilder jag skapar, texter jag skriver... Ändå känner jag mig fullkomligt isolerad i en värld som blir mer och mer global, mer och mer sammansvetsad genom otaliga kommunikationsmedium.
Men min ensamhet bottnar inte i att jag, trots dessa verktyg till hands, inte kan nå ut till människor. Min ofrivilliga isolering beror helt enkelt på att jag inte känner att jag kan nå in i mig själv. Jag vill göra så många saker som jag inte gjort på så länge. Jag vill skriva en låt, måla en tavla, sketcha fritt, skriva poesi, uträtta något som stannar kvar efter att jag försvunnit. Även om det bara är ord på papper.
Istället gör jag en djupdykning i den eviga klyschan. Skapa något som handlar om att inte kunna skapa. Även om det bara är ett blogginlägg är det i alla fall en start. Känns just nu som det bästa försöket till något som jag gjort på senaste tiden, förutom några oinspirerade dikter som klottrats ner i all hast och som inte uppstått ur en tanke men desperation.
Under en sargad yta
bakom ett ärrat yttre
bakom sprickorna i fasaden
...ibland skymtar det fram
Ett autentiskt jag
