Vill säga saker...

...men jag saknar ord och låter andra föra sin talan istället.

http://www.disinfo.com/2012/10/a-neuroscientist-describes-his-near-death-visit-to-another-realm/

Tibetanska tankegångar

Stefan Sundström - Alla Ska i Jorden

Hvila

Tänk om man kunde få känna sig utvilad. Vissa morgnar har jag vaknat, om än icke utvilad, så pigg. Efter ett antal timmar har jag vaknat till och känt hur fejkad halten av energi i min livskraftsdepå ändå var. Fast då har jag ändå haft en stunds respit. Har inte haft en ordentlig sovmorgon sedan augusti och det börjar kännas i kroppen, men framförallt i skallen. Drömmarna har börjat återvända och de om något speglar vad som händer i knopp och kropp. Inatt drömde jag att jag var på fylleäventyr med en rödhårig tös. Vi körde bilar genom granskogssverige och sjöng på allt från visor till punk, stormade dansbanor och ylade mot månen. En bra dröm, som avbröts av att min dödsförkylde ett år gamla dotter Freja utbrister i värsta ångestskriket. "Nennennennenneeeeehh! Pabbabbabbaahh pappaaaaah!".

   Upp ur sängen och stå på knä, med en lugn hand vilandes över hennes huvud, knappt medveten om vad som egentligen händer. En fot kvar i drömvärlden och ett knä i parketten bredvid hennes säng. Ganska säker på att jag kröp ner och la mig bredvid henne, i ett försök att trösta. Nu när jag sitter och reflekterar kändes det hela väldigt surrealistiskt.

Är det någon som har en minut över får ni gärna avvara den, för jag har ingen tid alls.

Noll till hundra och tillbaka till minus

Det här har varit en sån där dag. Jag har pendlat som en dåre. Skrattar maniskt för att två minuter senare sitta med huvudet mellan knäna och försöka hinna med mina andetag. Fast det här är inte bara idag. Hela tiden är när det är, förutom att denna dag har spenderats mer på botten jämfört med hur andra dagar brukar kunna te sig. Eufemismen som kan styrka detta är när jag skulle lägga mig i sängen och lyssna på vinyler, bara för att för en liten stund få färdas nån annastans på soniska vågor. Viljan att göra det infann sig aldrig. Skivan (Bruce Springsteen - Nebraska) blev aldrig smekt av nålen och hoppet jag är tvungen att göra för att ta mig upp i mitt loft kändes inte som ett enkelt, smidigt hopp som det brukar. Hoppet kändes som att försöka ta ett språng över en massiv stenmur. Därför kröp jag ihop på fosterställning på golvet och bara tänkte. "Vad är själen? Vad är kroppen? Vem är jag och varför?". Fullkomligt meningslösa frågor som jag vred och vände på tills de förlorat all form och var kantstötta nästintill totalt sönderfall.

   Den senaste månaden har varit ett konstant försök att hålla mig sysselsatt. Träffa folk, dricka kaffe, dansa, gå till Igor-gallerian och ta sats från ena änden av rummet och springa halvvägs till nästa vägg för att glida i en äkta Fred Astaire-pose. Meningslöst trevliga saker, helt enkelt. Idag infann sig inte viljan att göra. Eller... Att säga att viljan inte finns där stämmer inte heller helt, men jag gav efter för självömkan. "Det är inte synd om mig, bara jag kan göra något åt det här" var mantrat, men tro fan heller att det hjälpte. Tack gode jävla morgonstjärnan för Kalle. När jag låg där inne, som den ensammaste och trasigaste jävla människan i världen kom han in och lyfte mig, både fysiskt och psykiskt.

   Förmågan att finna saker saknas mig idag. När jag började skriva det här visste jag (tror jag) vad jag ville skriva. Ville liksom börja på punkt A och jobba mig fram till hundra procent-strecket, men det känns så avlägset. Konstaterade igår i telefon med någon jag tycker om att alla de där jävla klyschorna stämmer: målet är inte lika viktigt som resan... och just med den klyschan börjar en trumvirvel dundra i mitt huvud, samtidigt som jag lyckas hallucinera fram en konversation precis bakom örsnibben på mig.

Håller jag på att bli galen? Jag har absolut ingen lust att bli galen just nu, för trots att det känns som att hjärtat slitits ur mitt bröst och att min själ blivit berövad på allt rosa mysfluff, så vet jag att framtiden bär med sig så fruktansvärt spännande ögonblick. Stunder då jag får lära mig saker, små ögonblick då jag kan känna samhörighet med andra människor på ett sätt som händer alldeles för sällan, kunskap, glädje, tårar och min älskade ångest. Min absolut mest kära kamrat ångesten kommer hälsa på igen och jag kommer ta emot honom med öppna armar, för han känner mig och jag känner honom... Vi kan inte vara fiender, men jag kan inte heller låta honom driva mig till galenskapens rand. Den rakbladsvassa kanten i gränslandet mellan klarhet och vansinne är ett farligt promenadstråk och jag har ingen lust att trilla ner på fel sida just nu.

   Jag vill vara här.