Elda och skrika på häxor

Det är valborg. Spännande. Det är nu vi tänder eldar och skriker som Ronja Rövardotter för att jaga bort alla onda andar och häxor som är på väg till alla gamla offerplatser för att bedriva otukt och offra kött till satan. Nej, just jävlar. Det var förr i tiden. När man trodde att häxor och andra ondskefulla varelser (som helst ska vara av honkön, eftersom det är kvinnans sexualitet som är farlig) var på väg till pappa Djäfvulen för att göra sånt som människor ville göra egentligen. Det känns ju inte direkt som normalt mänskligt beteende att tända en skitstor eld och skrika skithögt för att man är skiträdd och allt är skitkonstigt.

Spola fram några år så har denna eld fått en helt annan betydelse. Då: elden ska skrämma bort monstrena // Nu: elden lockar till sig monstrena. Med spritdoftande andedräkter och blodfyllda svällkroppar i könsorganen vaknar varenda liten vårkänsla i våra sargade vinterkroppar till liv. Vi samlas runt eldarna, bälgar i oss rusdrycker, offrar kött till våra hungriga magar och bedriver just det otukt som kyrkan ville fördriva. Är det inte spännande hur allt går i cykler?

Själv ska jag samla ihop ett gäng och vara just sådär underbart hednisk/dekadent/normal valborgsfirare som det moderna samhället förväntar sig att ett tjugonånting-mansbarn ska vara.

Se mig, hör mig, knulla mig

Som det känslomässigt rubbade barn av min tid som jag är finner jag mig själv ofta, overkligt ofta, relatera till de mest skilda levnads- och emotionsförhållanden. Hjärnterrängen är i mig grundligt sonderad, även om jag undvikit de skuggigaste platserna i rädsla för vad som faktiskt finns där. Det är någon form av hypokondri, antagligen. Som när man sitter och läser i en medicinbok och vartenda symptom till varenda sjukdom känns, inte bara bekant, utan helt och fullt logiskt som en förklaring till varför man alltid är trött eller har en svag surrning till huvudvärk ekandes från bakhuvudet. Hela mänskligheten verkar lida av diagnosticeringspanik, jag lika mycket som alla andra. Min teori är att alla människor ständigt söker uppmärksamhet på ett eller annat sätt. Vissa gör det genom att visa upp sin kropp, andra får blickar riktade mot sig genom att vara högljudda. Det finns de som gör folk uppmärksammade på sin samlade mängd krämpor för att vinna någon slags sympati. I det här läget passar jag på att kasta in en anekdot:

Jag satt utanför hemköp mitt i denna stagnerande industristad och spelade en blues i E, ylandes om min nuvarande sociala status och rom-flaskan som hägrade runt hörnet. Från ingenstans dyker en rynkig skinnpåse till dam upp. Hon knäpper med fingrarna och sjunger på något helt eget, som jag inte kände igen det minsta. Inga klockor ringde, men ett leende växte över mina läppar. Hon började prata om allt och inget, men det var antagligen en levnadshistoria komprimerad på en kortkort stund, eftersom hon kände på sig att vi strax skulle skiljas åt. Hon var en väldigt ensam gammal dam och det märktes.

Alla söker uppmärksamhet, hela tiden. Det kollektiva bekräftelsebehovet som denna värld har kan inte uppnås med den begränsade bekräftelse vi kan ge. Det är en tragisk, självförgörande mekanism som är inbyggd i det mänskliga psyket. Det fanns sannerligen en tid då bekräftelsen var något man skapade själv, med egna instrument. En lyckad jakt, ett välbyggt hus, de enkla sakerna. Jag säger inte att livet var enklare, men att bekräftelse, som är en ack så viktig ingrediens i ett starkt psyke, var mycket enklare att få eftersom den var egenhändigt frammanad. Samtiden har på ett sätt utvecklat att sätt att avveckla sig självt.

   Se till den tidigare nerplitade anekdoten: jag sökte uppmärksamhet och bekräftelse när jag spelade gitarr på allmän plats och dessutom sjöng. Damen som kom fram sökte bekräftelse på att hon inte var ensam i världen bara för att hennes mor, man, bror, syster och far dött (antar jag att de gjort, helt allmänt generaliserande - alla pratglada tanter är alltid sist ut att kola vippen i sin omedelbara sociala krets). Allt vi gör handlar hela tiden om bekräftelse, oavsett hur självförhärligande man är. Om man ser sig själv som världens bästa människa men aldrig får det bekräftat lider man ganska säkert av något som kallas för narcissism.

En persons hela tillvaro kommer falla samman om den går tillräckligt lång tid utan att få bekräftelse från en annan levande varelse ("Harlow's experiments were controversial; they included rearing infant macaques in isolation chambers for up to 24 months, from which they emerged severely disturbed.^[1]" Wikipedia). Det finns mer skräckinjagande exempel än primater som spärrats in i burar utan sina mödrar. Ringer Columbine några klockor? Ett lite mer kontemporärt exempel kan väl vara Breivik, oavsett i vilken kappa han väljer att klä sina motiv.

Den här bloggen är mitt sökande efter bekräftelse. Mitt musicerande likaså, även om det finns terapeutiska värden i de båda så är de ultimat ett sökande efter bekräftelse utifrån. Man kan vinna en slags segrarkänsla (en aspekt av bekräftelsen) när man lyckas lära sig något nytt, eller skriva något som man är exceptionellt nöjd med. Men ytterst är allt bara en jakt på bekräftelse.

När jag går ut imorgon (valborg och eldar som minner om hedningatider) hoppas jag att jag kan få mina vänner att skratta och att de kan få mig att skratta. Att vi alla kan göra ett ömsesidigt utbyte av den bekräftelse människor behöver för att kunna tuffa vidare och vara duktiga konsumenter. Antingen det eller så isolerar man sig och kollar på konstiga tecknade serier från Japan och skyller sina problem på världen omkring sig och ger upp jakten på bekräftelse.

Drömkaraktärer, vanföreställningar och annat trams

Jag har börjat jobba med klardrömmar igen. Ett tappert försök att nå min insida (inte den fysiska, fyfan). Jag säger tappert eftersom jag ger allt, tar inga fångar, bränner alla broar och spränger alla gränser. Vill jag tro, i alla fall. De senaste åren har sakta nött ut min analytiska förmåga, den som gjorde att jag en gång i tiden ville börja klardrömma. Samma förmåga som stod mig bi när jag faktiskt uppnådde mina första klardrömmar. Stapplande, små, bebisbambi steg togs. När min första klardröm hände mig blev jag så exalterad att jag vaknade upp ur den, tror jag... Det är ytterst oklart vad som hände. Det jag minns är "Ja! Jag drömmer jag drömmer jadrömmerJADRÖMMER!" och poof - inget mer. En annan gång gav jag mig på att flyga, men tappade all kontroll när jag försökte flyga in genom ett fönster. Sen hände något som fick mig att sluta helt. Jag träffade någon och all den energi och fokus jag la ner på att dyka in i mitt inres växelvis karga och frodiga klimat, den energin utnyttjade jag istället för att helt gå in i en annan person och bli ett med henne.

   Men nu är jag tillbaka där igen. Ensam. Men det kan gå bra ändå, för nu har jag drömdagbok, meditationsövningar, alarmklockor som ringer mitt i natten och väcker mig ur REM-sömn. Det funkar klockrent, så här långt.

Jakten på klardrömmen går vidare och jag lär mig ständigt nya saker om mina drömmar. Speciellt om deras ytterst skumma inverkan, påverkan och värk i själen. Carl Jung nämner psykologiska arketyper som gör hela min drömerfarenhet ännu mer mystisk och skrämmande.

   För en viss tid sedan, i ett kök som lika gärna skulle kunnat vara ett maffiahak i någon Scorsese-film, diskuterade vi inte koppleri, häleri eller hasardspel, men drömmar. Konstnären berättade om en dröm han haft. Den gick ut på att han hoppade ner i en kloak, satte sig på en tron och runtomkring fanns massa brudar som ville knulla med honom. Hela berättelsen kändes bekant, men jag visste inte vart. Veckan efter satt jag så där som man gör, ensam med internet och hela världens kunskapsbas några tangentslag bort. Just då läste jag om Carl Jung och teorierna som präntats ut av densamme. Då kom jag i kontakt med en dröm han nedtecknat. Drömmarna var så lika att det gick en kall kår orsakad av den psykologiska icke-slumpen som de facto styr våra liv.

För att klardrömma jagar man drömtecken, eller små ledtrådar om att man faktiskt drömmer. Alla vet att man i en dröm blir helt handfallen inför de mest surrealistiska inslag. Du går till skolan och ditt klassrum ligger under vattnet, på katedern står krabban Sebastian och sjunger Havet är djupt med den kraftigaste stämma ett litet rött krabbdjur kan man fram - det faller sig självklart att det är så verkligheten är i en dröm. Man tränar helt enkelt hjärnan att upptäcka dessa små (oftast enorma) signaler att man drömmer.

   Vissa drömmar är ju inte heller helt osannolika att de ska inträffa i verkligheten - som min dröm jag hade häromnatten. Ett scenario som är fullt möjligt i verkligheten:

Jag befinner mig på en flygplats, jag har passerat incheckningen och går omkring med min axelremsväska på ryggen och kvinnan i mitt liv håller min hand. En liten flicka springer förbi mig, hon är kanske 5 år och har gyllenblonda lockar och en vit eller röd klänning. Det visar sig att den lilla flickan sprungit bort från sin familj och en man som arbetar på flygplatsen tar henne i hand och leder henne till en disk. Flickan berättar sitt namn och mannen ropar ut i högtalarsystemet att den lilla flickan finns här. Sedan sker det enda ologiska, men ändå fullt möjliga, så långt in i drömmen: han säger åt familjen att skynda sig som skållade troll och hämta sin dotter, för det är endast fem minuter kvar tills deras plan lyfter. Jag misstänker att mannen som ropar ut i högtalarna är en drömkaraktär.

Givetvis kan jag nu glida in snyggt på det jag ville få uttryckt från början: drömkaraktärer. Återkommande personelement. Det kan vara din far, din mor, din bästa vän eller någon för dig helt okänd - åtminstone helt okänd i det verkliga livet. Jag är övertygad om att mina drömkaraktärer är arketyper som antagit en form i mina drömmar. Därför vill jag lära känna dem alla.

   Återigen vrider jag tillbaka klockan och tänker på något som hände i mitt förflutna. Jag bodde hemma hos några vänner, utanför staden. Jag jobbade med mig själv och försökte på det här med att vara nykter under en längre period. Det fungerade sisådär, men det var väl värt det för både fysiskt och psykiskt prövade jag mig själv.

   Under den här perioden vaknade jag en natt och var övertygad om att Robin hade varit i den lilla avskilda del av hallen där jag sov. Jag hade dragit på mig en stenhård övertygelse att denne Robin bodde tvärs över gatan, i ett brunt hus, med sin lillasyster. Det fanns inget brunt hus på andra sidan gatan, bara tågspåret som fraktade människor mellan Stockholm och Göteborg samt alla orter längs rälsens väg. Men jag var övertygad, för mig var Robin lika verklig som jag själv andades, svettades och sket.

   Robin fick en personlighet och ett utseende. Jag mötte honom i mina drömmar och kände hans närvaro även när jag var vaken. Det hela blev så overkligt, men ändå så äkta. Han var det första hjärnspöket i mitt liv som inte bara var en suddig kontur av en känsla, han var.

   Allt eftersom tiden flöt på återgick jag till gamla vanor. Drogintaget ökade, känslosamheten växte, ångesten blev större - Robin stannade kvar. Sakta men säkert, utan att jag märkte det, blev jag mer och mer Robin.

Sinnesbilden av Robin:

Röd t-shirt och keps

Svarta byxor

Slött intresse

Mitt möte med Robin skedde endast och enbart inne i mitt huvud och det är in i mitt eget huvud jag vill nå igen. Ett av de mest inspirerande hopbuntande av ord ("The trick is to combine your waking rational abilities with the infinite possibilities of your dreams. Because, if you can do that, you can do anything.") gör att jag vill fortsätta med klardrömmandet - och det faktum att jag kommer bli galen om jag inte tar tag i mig själv.