Rad efter rad, hylla efter hylla, korridor efter korridor fylld med grälla färger. Det sticker i hans ögon när han går konsumtionsallé upp och konsumtionsallé ner. Han är ett vilddjur, sökande efter sitt byte... En modern stenåldersmänniska med spjutet i högsta hugg. Fingrarna vandrar över etiketterna på hyllkanterna, mer som för förströelse än av någon faktiskt anledning. Det är lågt i tak, rutmönstret av budgetinnertaket bryts i ojämna geometriska former då det helt plötsligt dyker upp en lufttrumma. Hans ögon vandrar ruta för ruta i taket medans fingrarnas promenad får plasten att klappa.
Klapts. Isoleringsplatta i taket.
Klapts. Lufttrumma.
Klapts. Isoleringsplatta.
Klapts. Isoleringsplatta.
Klapts. Lufttrumma.
I ansiktet kan man, om man tittar en extra gång, märka av det begynnande utmärglandet. Huden har börjat strama över kindbenen och skägget döljer en käklinje som därunder är välmarkerad. Svälten är inte där, men den är nära förestående. Trots det känner han inget lidande. De seniga armarna, vaskulära, sticker fram under den urblekta t-shirtens ärmar, som engångsätpinnar som trillat ut en bit ur sin förpackning. Hans axelremsväska dinglar slappt, där den hänger långt nere på hans lår. I den har han sitt byte; ett paket nudlar, en chokladkaka och en flaska blandsaft. Inte provision för en krigare eller förödande kraft, men för en kämpe och en skapare. Förbi impulsköpshyllorna precis vid kassorna, förbi kassörskan med ett vagt leende lekandes över läpparna. Hans ögonhålor är riktad mot henne, men de ser inte varandra... Inte egentligen. Framför honom står utgången likt en pärleport. Ljuset strömmar in och svämmar över runt kanterna, ändrar atmosfären direkt innanför utgången till något välkomnande, till skillnad från köpetemplet han lämnar. Ut ur luftkonditionerat, artificiellt kvävt mörker, ut under ärkelivsgivaren. Solens strålar i sin fulla prakt värmer hans huvud. Det mörka, kortklippta håret vajar lätt till i vinden och känns direkt hundra grader varmare i det direkta solljuset. Uppför gatan glider han långsamt fram och uppmärksammar alla detaljer. Någon hänger ut genom ett fönster med en cigarett mellan pekfingret och långfingret med armbågarna som stöd mot fönsterbrädan. Längre fram sitter folk på ett cafés uteservering och dricker kaffe, röker cigaretter, krystar fram intellektualism och pratar allmän dynga. På motsatt sida av gatan står en lastbil. Två män, breda som ladugårdsväggar kör gula pirror som är överlastade med kartonger. Kraftfullt och säkert, effektivt och snabbt lastar de på godset. Ingen vet vart de ska, förutom berörda parter. Ett sorl omger hela gatan, trafiken ålar sig fram genom de fyra filerna. Överlevnadskonstnären är precis så anonym som han vill. Med blicken sänkt är han precis så okänd som han vill. När han söker rampljuset skriker han, likt ett vilddjur som vill pådyvla andra sin roll som alfahane, högljutt och från magen. Nu söker han inte något rampljus, för han trivs så väl i solens ljus. Någon som stod och rökte kastar sin cigarettstump och stänger fönstret om sig. Överlevnadskonstnären snabbar på sina steg något och befinner sig under fönstret där någon rökte. Utan skam plockar han upp cancerstumpen som någon övergav och sätter den mot sina läppar. Han drar ett djupt bloss och kastar sin andrahandstobak så långt han kan, med ett överhuvudkast. Vinden griper cigaretten och sänder den mot marken. I ett skede som detta känns en promenad perfekt. Inte för att den sätter igång några fysiska funktioner, men för att den fungerar som en psykologisk avrundning på den inbillade jakten. Han har inte jagat något levande villebråd... Han har agerat asätare och enbart hämtat ett byte som någon annan fällt.
I hemmet har han sitt kreationscentrum. Ett skapandets högkvarter. Det är lika mycket en ockupation som det är en, i samhällets ögon, regelrätt hyrning. Hela hans lilla värld står i avsiktlig polaritet mot allt annat han känt hela sitt liv. Det är inte högt i tak, men inte heller lågt. Överlevnadskonstnären känner sig inte som en råtta i en bur, men inte heller som någon som tar mer plats än han behöver. En av de fyra väggarna i enrumslägenheten består enbart av fönster, vilka alla går att öppna. De går från golv till tak och öppnas utåt, men därutanför finns ingen balkong, inga galler, ingenting. Fritt fall ner till asfalten är det enda som väntar den som vågar klivet ut genom fönstret. Beroende på hur du faller kan fallet från fönstren vara dödligt eller så kan du klara dig med ofarliga smärtor. Som allt annat i livet handlar det om fallvinkel.
Väggarna är dekorerade med färg, kaosartat. Man kan urskilja ett mönster, men endast om man inmundigar svamp som orsakar förgiftning av hallucinogen natur. Mönstrena finns där, men han har valt att dölja dem för den friska hjärnan. De bitar av inredningen som den mentalt välbalanserade människan kan uppfatta och tolka är hans otaliga verk. Pappersark, bomullsdukar, plywoodskivor och andra plana ytor som färg kan få fäste på sitter fasthäftat, fasttejpat, uppspikat och kringkastat i hela rummet. Spisen i det bortersta hörnet från ytterdörren och fönsterväggen agerar hylla åt en bökig trave med bomullsdukar.
Mitt i rummet står en föredetta kabelspole. Den är ruggig och rå, oslipad. Lägger man armarna över den finns en överhängande risk att armarna inte lämnar ytan utan ett antal stickor. På spolsbordet står tre bäbisblå porslinsmuggar med cirkelrunda öron. En av dem agerar askkopp, för de kvällar då han får besök. Åtminstone varannan rökdonsfimp däri har ett filter bestående av kartong.
Bredvid det innovativa bordet mitt i rummet ligger en madrass. Lakanet är spökvitt, nästintill fläckfritt, förutom några könssaftsfläckar mitt på. En stor brun filt ligger ihopkorvad bredvid madrassen och i huvudändan står ett stormkök.
Nudelpaket: från väska till stormkök.
T-röd, eld, värme. Kokande vatten.
Med fötterna dinglandes över kanten och kokkärlet stadigt placerat i knät observerar han. Likt en hök upplufgen på en utskjutande klippformation iakttar han människorna nedanför. I sitt huvud formulerar han oändliga historier om kvinnan med en matkasse i varje hand. För sitt inre öga målar han upp en bild av hennes framfantiserade man/pojkvän/sambo/livskamrat. En mental pensel kladdar skickligt upp ett hem, med vältummade pocketböcker och kaffebord överfulla med kaffekoppar, heminredningstidsskrifter och något hobbyprojekt.
Stickar hon? Hon ser ut som någon som stickar.
Ruggugglan med veckogammalt skägg och trasiga kläder som likt en flipperkula far fram mellan olika papperskorgar i jakt på returburkar blir för Överlevnadskonstnären en Don Quijote som utkämpar ett krig mot sitt eget medvetandes inbillade skurkar. För honom blir uteliggaren en krigare som med vapen i hand tar sig an väderkvarnarna med en övertygelse som de flesta människor saknar när de slåss mot äkta skurkar.
De är alla föremål för hans fantasi, precis som resten av världen. En gång fick han höra att han led av ett Peter Pan-komplex. Hans svar blev att det är inte är han som inte vill växa upp, det är alla andra som har för bråttom att göra det. I mitten av tjugo tyckte han att det fortfarande fanns alldeles utmärkt mycket utrymme för att vara barnslig och sitta i sitt fönster med tankegångarna fokuserade på andra människor och deras påhittade liv.
När verkligheten blev för påtaglig, när solen inte kunde splittra det absolut mörkaste, när trädens gröna färg inte var så där härligt klorofyllfrodig utan snarare matt klassrumsgrön skapade han. Fann han inte ljuset i sin omgivning banade han väg för det med sin pensel, med sina ord, med sin musik, med sina nävar och med sin kropp. Likt en dynamitgubbe som legat i solen och svettats nitroglycerin sprängdes han. I ett regnbågsfärgat moln med skarpa konturer lät han sina sinnen och sin kropp bli ett. Varenda liten atomrörelse i sin omedelbara närhet tolkades. Som ett kvantfysiskt mirakel kunde han förnimma hela världen när han skapade. Det var för honom inget annat än alltet och intet. Människorna på gatan nedanför blev hans skapelse, trots att de var för honom fullt påtagliga varelser som levde egna liv. Han skapade det som saknades i deras luddiga karaktärer i sin fantasi, enbart för underhållningens och skapandets skull.
Där girighet lever, där dör konst. Detta mantra upprepade han, om och om igen. Händer möttes i tafatta handslag, där muskelstyrka och spända ögon var viktigare än det faktiska mötet. Ord utbyttes, men var egentligen tomma. Beundrande ord som mellan raderna egentligen menade "Hur mycket ger jag och hur mycket får jag?". På förhand ouppfyllda löften om framtida arbete. Ursäkter av de som tidigare gett liknande löften, eller bara ingen bock för deras namn på gästlistan. För Överlevnadskonstnären var uställningar som en promenad mot Golgata. En lång promenad, bärandes på det kors som skapandet innebar, hela väggen till backen där han skulle spikas fast och hängandes i en fruktansvärt obekväm ställning skita ner sig och se bajset rinna hela vägen ner till fötterna på de som begärt hans korsfästelse. Skulle de lagra hans exkrementer och sälja det som memorabilia?
Ibland skrattade han åt det hela, men aldrig när han befann sig mitt i det. Socialt acceptabelt var melodin, men han var hela tiden på gränsen att vara normbrytande. Rebell som han var ville han inte acceptera sin egen roll som frälsare och messias. För han själv var han ingen alls. Inget annat än någon som skapade av tvång och för egen del. Deras uppskattning kunde göra honom detsamma, men han var en Överlevnadskonstnär och det var ett sätt att överleva. Buddhisterna säger att livet är lidande och att lidandet ska medvetandegöras för att man ska kunna nå nirvana. Överlevnadskonstnären höll inte med. Av den anledningen var han sällan opåverkad av droger på dylika tillställningar. Att motta hyllningar är till för narcissister och folk som faktiskt åstadkommer något. Överlevnadskonstnären ansåg sig inte tillhöra varken först- eller sistnämnda gruppering.
Man i kostym. Kraftigt handslag.
Överlevnadskonstnär i otvättade kläder. Röda ögon som möter en inbillat uppmuntrande blick.
Metallsmaken i munnen är påtaglig när han får ett erbjudande på ett av sina verk. "Intressant" säger han, med pekfingret vilande mot underläppen. "Berätta mer" säger han, med en menande blick mot Överlevnadskonstnären. "Hur mycket ger jag och hur mycket får jag?", menar han. "Hur stor del av din själ finner jag i det här och hur mycket av mina stulna pengar måste jag ge dig i utbyte?", menar han.
Spel för galleriet.
Nästa dag kommer vara den andra lik, tillvägagångsmässigt. Fingrar som vandrar längs plastlister, rutmönster i taket med ojämna utplacerade ventilationstrummor.
Klapts. Isoleringsplatta i taket.
Klapts. Lufttrumma.
Klapts. Isoleringsplatta.
Klapts. Isoleringsplatta.
Klapts. Lufttrumma.
Den enda skillnaden är den han själv förnimmer. Skillnaden ligger i skapandet. Inte ett verk är det andra likt.
Jag kallar mig själv konstnär i brist på bättre beteckning. I mitt skapande finns ingenting självklart, mer än tvånget. Helt och hållet utan förskyllan har jag blivit utpekad som någonting särskilt, en kalv med fem ben, ett monstrum. Men jag har aldrig kämpat för att få den positionen, och jag kämpar inte heller för att få behålla den. Men för all del, jag har nog känt storhetsgalenskapen fläktar mig om pannan, men jag tror mig vara immun. Jag behöver bara för ett ögonblick betänka konstens ringa betydelse i människornas värld för att bli avkyld.
Johan - Vargatimmen, 1968