Vill säga saker...

...men jag saknar ord och låter andra föra sin talan istället.

http://www.disinfo.com/2012/10/a-neuroscientist-describes-his-near-death-visit-to-another-realm/

Tibetanska tankegångar

Stefan Sundström - Alla Ska i Jorden

Hvila

Tänk om man kunde få känna sig utvilad. Vissa morgnar har jag vaknat, om än icke utvilad, så pigg. Efter ett antal timmar har jag vaknat till och känt hur fejkad halten av energi i min livskraftsdepå ändå var. Fast då har jag ändå haft en stunds respit. Har inte haft en ordentlig sovmorgon sedan augusti och det börjar kännas i kroppen, men framförallt i skallen. Drömmarna har börjat återvända och de om något speglar vad som händer i knopp och kropp. Inatt drömde jag att jag var på fylleäventyr med en rödhårig tös. Vi körde bilar genom granskogssverige och sjöng på allt från visor till punk, stormade dansbanor och ylade mot månen. En bra dröm, som avbröts av att min dödsförkylde ett år gamla dotter Freja utbrister i värsta ångestskriket. "Nennennennenneeeeehh! Pabbabbabbaahh pappaaaaah!".

   Upp ur sängen och stå på knä, med en lugn hand vilandes över hennes huvud, knappt medveten om vad som egentligen händer. En fot kvar i drömvärlden och ett knä i parketten bredvid hennes säng. Ganska säker på att jag kröp ner och la mig bredvid henne, i ett försök att trösta. Nu när jag sitter och reflekterar kändes det hela väldigt surrealistiskt.

Är det någon som har en minut över får ni gärna avvara den, för jag har ingen tid alls.

Noll till hundra och tillbaka till minus

Det här har varit en sån där dag. Jag har pendlat som en dåre. Skrattar maniskt för att två minuter senare sitta med huvudet mellan knäna och försöka hinna med mina andetag. Fast det här är inte bara idag. Hela tiden är när det är, förutom att denna dag har spenderats mer på botten jämfört med hur andra dagar brukar kunna te sig. Eufemismen som kan styrka detta är när jag skulle lägga mig i sängen och lyssna på vinyler, bara för att för en liten stund få färdas nån annastans på soniska vågor. Viljan att göra det infann sig aldrig. Skivan (Bruce Springsteen - Nebraska) blev aldrig smekt av nålen och hoppet jag är tvungen att göra för att ta mig upp i mitt loft kändes inte som ett enkelt, smidigt hopp som det brukar. Hoppet kändes som att försöka ta ett språng över en massiv stenmur. Därför kröp jag ihop på fosterställning på golvet och bara tänkte. "Vad är själen? Vad är kroppen? Vem är jag och varför?". Fullkomligt meningslösa frågor som jag vred och vände på tills de förlorat all form och var kantstötta nästintill totalt sönderfall.

   Den senaste månaden har varit ett konstant försök att hålla mig sysselsatt. Träffa folk, dricka kaffe, dansa, gå till Igor-gallerian och ta sats från ena änden av rummet och springa halvvägs till nästa vägg för att glida i en äkta Fred Astaire-pose. Meningslöst trevliga saker, helt enkelt. Idag infann sig inte viljan att göra. Eller... Att säga att viljan inte finns där stämmer inte heller helt, men jag gav efter för självömkan. "Det är inte synd om mig, bara jag kan göra något åt det här" var mantrat, men tro fan heller att det hjälpte. Tack gode jävla morgonstjärnan för Kalle. När jag låg där inne, som den ensammaste och trasigaste jävla människan i världen kom han in och lyfte mig, både fysiskt och psykiskt.

   Förmågan att finna saker saknas mig idag. När jag började skriva det här visste jag (tror jag) vad jag ville skriva. Ville liksom börja på punkt A och jobba mig fram till hundra procent-strecket, men det känns så avlägset. Konstaterade igår i telefon med någon jag tycker om att alla de där jävla klyschorna stämmer: målet är inte lika viktigt som resan... och just med den klyschan börjar en trumvirvel dundra i mitt huvud, samtidigt som jag lyckas hallucinera fram en konversation precis bakom örsnibben på mig.

Håller jag på att bli galen? Jag har absolut ingen lust att bli galen just nu, för trots att det känns som att hjärtat slitits ur mitt bröst och att min själ blivit berövad på allt rosa mysfluff, så vet jag att framtiden bär med sig så fruktansvärt spännande ögonblick. Stunder då jag får lära mig saker, små ögonblick då jag kan känna samhörighet med andra människor på ett sätt som händer alldeles för sällan, kunskap, glädje, tårar och min älskade ångest. Min absolut mest kära kamrat ångesten kommer hälsa på igen och jag kommer ta emot honom med öppna armar, för han känner mig och jag känner honom... Vi kan inte vara fiender, men jag kan inte heller låta honom driva mig till galenskapens rand. Den rakbladsvassa kanten i gränslandet mellan klarhet och vansinne är ett farligt promenadstråk och jag har ingen lust att trilla ner på fel sida just nu.

   Jag vill vara här.

Överlevnadskonstnär

Rad efter rad, hylla efter hylla, korridor efter korridor fylld med grälla färger. Det sticker i hans ögon när han går konsumtionsallé upp och konsumtionsallé ner. Han är ett vilddjur, sökande efter sitt byte... En modern stenåldersmänniska med spjutet i högsta hugg. Fingrarna vandrar över etiketterna på hyllkanterna, mer som för förströelse än av någon faktiskt anledning. Det är lågt i tak, rutmönstret av budgetinnertaket bryts i ojämna geometriska former då det helt plötsligt dyker upp en lufttrumma. Hans ögon vandrar ruta för ruta i taket medans fingrarnas promenad får plasten att klappa.

   Klapts. Isoleringsplatta i taket.

   Klapts. Lufttrumma.

   Klapts. Isoleringsplatta.

   Klapts. Isoleringsplatta.

   Klapts. Lufttrumma.

I ansiktet kan man, om man tittar en extra gång, märka av det begynnande utmärglandet. Huden har börjat strama över kindbenen och skägget döljer en käklinje som därunder är välmarkerad. Svälten är inte där, men den är nära förestående. Trots det känner han inget lidande. De seniga armarna, vaskulära, sticker fram under den urblekta t-shirtens ärmar, som engångsätpinnar som trillat ut en bit ur sin förpackning. Hans axelremsväska dinglar slappt, där den hänger långt nere på hans lår. I den har han sitt byte; ett paket nudlar, en chokladkaka och en flaska blandsaft. Inte provision för en krigare eller förödande kraft, men för en kämpe och en skapare. Förbi impulsköpshyllorna precis vid kassorna, förbi kassörskan med ett vagt leende lekandes över läpparna. Hans ögonhålor är riktad mot henne, men de ser inte varandra... Inte egentligen. Framför honom står utgången likt en pärleport. Ljuset strömmar in och svämmar över runt kanterna, ändrar atmosfären direkt innanför utgången till något välkomnande, till skillnad från köpetemplet han lämnar. Ut ur luftkonditionerat, artificiellt kvävt mörker, ut under ärkelivsgivaren. Solens strålar i sin fulla prakt värmer hans huvud. Det mörka, kortklippta håret vajar lätt till i vinden och känns direkt hundra grader varmare i det direkta solljuset. Uppför gatan glider han långsamt fram och uppmärksammar alla detaljer. Någon hänger ut genom ett fönster med en cigarett mellan pekfingret och långfingret med armbågarna som stöd mot fönsterbrädan. Längre fram sitter folk på ett cafés uteservering och dricker kaffe, röker cigaretter, krystar fram intellektualism och pratar allmän dynga. På motsatt sida av gatan står en lastbil. Två män, breda som ladugårdsväggar kör gula pirror som är överlastade med kartonger. Kraftfullt och säkert, effektivt och snabbt lastar de på godset. Ingen vet vart de ska, förutom berörda parter. Ett sorl omger hela gatan, trafiken ålar sig fram genom de fyra filerna. Överlevnadskonstnären är precis så anonym som han vill. Med blicken sänkt är han precis så okänd som han vill. När han söker rampljuset skriker han, likt ett vilddjur som vill pådyvla andra sin roll som alfahane, högljutt och från magen. Nu söker han inte något rampljus, för han trivs så väl i solens ljus. Någon som stod och rökte kastar sin cigarettstump och stänger fönstret om sig. Överlevnadskonstnären snabbar på sina steg något och befinner sig under fönstret där någon rökte. Utan skam plockar han upp cancerstumpen som någon övergav och sätter den mot sina läppar. Han drar ett djupt bloss och kastar sin andrahandstobak så långt han kan, med ett överhuvudkast. Vinden griper cigaretten och sänder den mot marken. I ett skede som detta känns en promenad perfekt. Inte för att den sätter igång några fysiska funktioner, men för att den fungerar som en psykologisk avrundning på den inbillade jakten. Han har inte jagat något levande villebråd... Han har agerat asätare och enbart hämtat ett byte som någon annan fällt.

I hemmet har han sitt kreationscentrum. Ett skapandets högkvarter. Det är lika mycket en ockupation som det är en, i samhällets ögon, regelrätt hyrning. Hela hans lilla värld står i avsiktlig polaritet mot allt annat han känt hela sitt liv. Det är inte högt i tak, men inte heller lågt. Överlevnadskonstnären känner sig inte som en råtta i en bur, men inte heller som någon som tar mer plats än han behöver. En av de fyra väggarna i enrumslägenheten består enbart av fönster, vilka alla går att öppna. De går från golv till tak och öppnas utåt, men därutanför finns ingen balkong, inga galler, ingenting. Fritt fall ner till asfalten är det enda som väntar den som vågar klivet ut genom fönstret. Beroende på hur du faller kan fallet från fönstren vara dödligt eller så kan du klara dig med ofarliga smärtor. Som allt annat i livet handlar det om fallvinkel.

   Väggarna är dekorerade med färg, kaosartat. Man kan urskilja ett mönster, men endast om man inmundigar svamp som orsakar förgiftning av hallucinogen natur. Mönstrena finns där, men han har valt att dölja dem för den friska hjärnan. De bitar av inredningen som den mentalt välbalanserade människan kan uppfatta och tolka är hans otaliga verk. Pappersark, bomullsdukar, plywoodskivor och andra plana ytor som färg kan få fäste på sitter fasthäftat, fasttejpat, uppspikat och kringkastat i hela rummet. Spisen i det bortersta hörnet från ytterdörren och fönsterväggen agerar hylla åt en bökig trave med bomullsdukar.

   Mitt i rummet står en föredetta kabelspole. Den är ruggig och rå, oslipad. Lägger man armarna över den finns en överhängande risk att armarna inte lämnar ytan utan ett antal stickor. På spolsbordet står tre bäbisblå porslinsmuggar med cirkelrunda öron. En av dem agerar askkopp, för de kvällar då han får besök. Åtminstone varannan rökdonsfimp däri har ett filter bestående av kartong.

   Bredvid det innovativa bordet mitt i rummet ligger en madrass. Lakanet är spökvitt, nästintill fläckfritt, förutom några könssaftsfläckar mitt på. En stor brun filt ligger ihopkorvad bredvid madrassen och i huvudändan står ett stormkök.

   Nudelpaket: från väska till stormkök.

   T-röd, eld, värme. Kokande vatten.

Med fötterna dinglandes över kanten och kokkärlet stadigt placerat i knät observerar han. Likt en hök upplufgen på en utskjutande klippformation iakttar han människorna nedanför. I sitt huvud formulerar han oändliga historier om kvinnan med en matkasse i varje hand. För sitt inre öga målar han upp en bild av hennes framfantiserade man/pojkvän/sambo/livskamrat. En mental pensel kladdar skickligt upp ett hem, med vältummade pocketböcker och kaffebord överfulla med kaffekoppar, heminredningstidsskrifter och något hobbyprojekt.

    Stickar hon? Hon ser ut som någon som stickar.

   Ruggugglan med veckogammalt skägg och trasiga kläder som likt en flipperkula far fram mellan olika papperskorgar i jakt på returburkar blir för Överlevnadskonstnären en Don Quijote som utkämpar ett krig mot sitt eget medvetandes inbillade skurkar. För honom blir uteliggaren en krigare som med vapen i hand tar sig an väderkvarnarna med en övertygelse som de flesta människor saknar när de slåss mot äkta skurkar.

   De är alla föremål för hans fantasi, precis som resten av världen. En gång fick han höra att han led av ett Peter Pan-komplex. Hans svar blev att det är inte är han som inte vill växa upp, det är alla andra som har för bråttom att göra det. I mitten av tjugo tyckte han att det fortfarande fanns alldeles utmärkt mycket utrymme för att vara barnslig och sitta i sitt fönster med tankegångarna fokuserade på andra människor och deras påhittade liv.

   När verkligheten blev för påtaglig, när solen inte kunde splittra det absolut mörkaste, när trädens gröna färg inte var så där härligt klorofyllfrodig utan snarare matt klassrumsgrön skapade han. Fann han inte ljuset i sin omgivning banade han väg för det med sin pensel, med sina ord, med sin musik, med sina nävar och med sin kropp. Likt en dynamitgubbe som legat i solen och svettats nitroglycerin sprängdes han. I ett  regnbågsfärgat moln med skarpa konturer lät han sina sinnen och sin kropp bli ett. Varenda liten atomrörelse i sin omedelbara närhet tolkades. Som ett kvantfysiskt mirakel kunde han förnimma hela världen när han skapade. Det var för honom inget annat än alltet och intet. Människorna på gatan nedanför blev hans skapelse, trots att de var för honom fullt påtagliga varelser som levde egna liv. Han skapade det som saknades i deras luddiga karaktärer i sin fantasi, enbart för underhållningens och skapandets skull.

Där girighet lever, där dör konst. Detta mantra upprepade han, om och om igen. Händer möttes i tafatta handslag, där muskelstyrka och spända ögon var viktigare än det faktiska mötet. Ord utbyttes, men var egentligen tomma. Beundrande ord som mellan raderna egentligen menade "Hur mycket ger jag och hur mycket får jag?". På förhand ouppfyllda löften om framtida arbete. Ursäkter av de som tidigare gett liknande löften, eller bara ingen bock för deras namn på gästlistan. För Överlevnadskonstnären var uställningar som en promenad mot Golgata. En lång promenad, bärandes på det kors som skapandet innebar, hela väggen till backen där han skulle spikas fast och hängandes i en fruktansvärt obekväm ställning skita ner sig och se bajset rinna hela vägen ner till fötterna på de som begärt hans korsfästelse. Skulle de lagra hans exkrementer och sälja det som memorabilia?

   Ibland skrattade han åt det hela, men aldrig när han befann sig mitt i det. Socialt acceptabelt var melodin, men han var hela tiden på gränsen att vara normbrytande. Rebell som han var ville han inte acceptera sin egen roll som frälsare och messias. För han själv var han ingen alls. Inget annat än någon som skapade av tvång och för egen del. Deras uppskattning kunde göra honom detsamma, men han var en Överlevnadskonstnär och det var ett sätt att överleva. Buddhisterna säger att livet är lidande och att lidandet ska medvetandegöras för att man ska kunna nå nirvana. Överlevnadskonstnären höll inte med. Av den anledningen var han sällan opåverkad av droger på dylika tillställningar. Att motta hyllningar är till för narcissister och folk som faktiskt åstadkommer något. Överlevnadskonstnären ansåg sig inte tillhöra varken först- eller sistnämnda gruppering.

   Man i kostym. Kraftigt handslag.

   Överlevnadskonstnär i otvättade kläder. Röda ögon som möter en inbillat uppmuntrande blick.

   Metallsmaken i munnen är påtaglig när han får ett erbjudande på ett av sina verk. "Intressant" säger han, med pekfingret vilande mot underläppen. "Berätta mer" säger han, med en menande blick mot Överlevnadskonstnären. "Hur mycket ger jag och hur mycket får jag?", menar han. "Hur stor del av din själ finner jag i det här och hur mycket av mina stulna pengar måste jag ge dig i utbyte?", menar han.

     Spel för galleriet.

   Nästa dag kommer vara den andra lik, tillvägagångsmässigt. Fingrar som vandrar längs plastlister, rutmönster i taket med ojämna utplacerade ventilationstrummor.

   Klapts. Isoleringsplatta i taket.

   Klapts. Lufttrumma.

   Klapts. Isoleringsplatta.

   Klapts. Isoleringsplatta.

   Klapts. Lufttrumma.

   Den enda skillnaden är den han själv förnimmer. Skillnaden ligger i skapandet. Inte ett verk är det andra likt.

---

Jag kallar mig själv konstnär i brist på bättre beteckning. I mitt skapande finns ingenting självklart, mer än tvånget. Helt och hållet utan förskyllan har jag blivit utpekad som någonting särskilt, en kalv med fem ben, ett monstrum. Men jag har aldrig kämpat för att få den positionen, och jag kämpar inte heller för att få behålla den. Men för all del, jag har nog känt storhetsgalenskapen fläktar mig om pannan, men jag tror mig vara immun. Jag behöver bara för ett ögonblick betänka konstens ringa betydelse i människornas värld för att bli avkyld.

 Johan - Vargatimmen, 1968

Storstadsluft

Hela dagen har gått åt till att bara vara. Flanera, är ordet jag söker. Strosat omkring. Promenerat. Varit in i butiker som saknas hemma i den grådaskiga betongklump känd som Västerås. Efter ett antal tillryggalagda kilometer (men mer rätt är antagligen mil) har jag under paraplykanten tjuvkikat på människor. Människor som är på väg, människor som står stilla, människor som försökt knarka bort den oväderstyngda tillvaron. Mött ögon rödare än satans röv och har bevittnat åtminstone ett utbyte av illegala substanser på nära håll. Det är just det jag gillar med storstaden; den förenklade gärningen i att gömma sig i massan. På så många andra ställen kan man inte göra det. Har du ett fysiskt attribut som gör att du är annorlunda, må det vara vad som helst från polioskada till fantastiskt rörigt psyke, så kan man vara alldeles jävla inkognito utan att ens försöka.

   Samtidigt lever folk. Ett romantiskt skimmer vilar häröver om man ser den här platsen genom mina ögon. Ett romantiskt skimmer som är så påtagligt att jag vill kunna dela med mig av det, så att folk kan dra det över sig som ett täcke och bara glädjas åt värmen som är osynligheten och det fullständiga närvarandet. Å andra sidan så är jag glad för att vara i farten igen. Vara på gång mot något och existera på ett annat plan än det jag är van vid. Men jag har alltid känt så här när jag spankulerat i storstan. Från Kairo till Stockholm. Att se liv har god effekt på mitt inre, även om jag generellt brukar se mänskligheten som en cancersvulst. Vill tro att det faktum att jag kommer från en stagnerande industristad har ändrat mina kognitiva scheman och slängt mig i en ond, nedåtgående spiral där målet är att ha pengar och se fram emot varje onsdag, fredag och lördag då man kan supa skallen av sig. (För övrigt var jag på krogen spiknykter i helgen, men det är en annan historia).

Ska fortsätta traska runt och observera och analysera stressen, lunken och människorna som tar del av den i en aldrig sinande ström av födas-leva-dö.

Initiativet rinner av mig

När jag började blogga igen var jag helt säker på att jag skulle kunna hålla mig till att blogga varje dag. Det är ju egentligen vad jag vill, men inspiration och initiativ är något som i mitt liv är flytande och inkonsekvent. Dessa ting kommer av sig självt lite som det vill. I mitt introverta tramsande finner jag inte dessa saker - de finner mig. Orden kommer ändå, men stötvis och inte allt jag skriver hamnar här. Mycket är fullkomligt osammanhängande eller förblir avslutat. När det gäller reflektiva tankar försöker jag att placera dem här, men om de inte känns fullständiga i sin analys ligger de kvar i ett .txt-dokument tills den dag jag dör, för ingen annans ögon än mina egna.

Däremot så för jag fortfarande drömdagbok. Sakligt och koncist skriver jag ner mina drömmar, utan analys. En enkel observation av mitt interna när jag drömmer, inte en analys. För den intresserade finns det på DreamViews DreamJournals.