Att förtjäna lycka

Demon I am. Hela tiden, allestädes närvarande, fullkomligt frånvarande. Jag kopplar bort mig själv, för det blir lättast på det viset. Det är ingen kamp att hela tiden gömma sig bakom sina svagheter och skandera "JAG HAR PROBLEM". Enkelt, simpelt, ingen karaktär krävs... Bara stå där med utsträckta armar och uppåtvända handflator med en blick som säger jag-är-fem-år-och-förstod-inte-att-krukan-skulle-gå-sönder-om-jag-kastade-den-i-golvet. Självhatet är en enorm drivkraft. Det finns inte en kärnreaktor i världen, inte en fusionsreaktor heller för den delen, som skulle kunna mäta sig med den mängd energi alstrat självförakt som jag sitter på. Att se min egen reflektion är så fruktansvärt bitterljuvt. Spegelbilden kan le, rufsa till håret, kolla tänderna, rätta till polisongerna, men det finns hela tiden en känsla som ligger på tomgång i bakgrunden; du duger inte, du kommer aldrig duga, du kommer aldrig lyckas med det du försöker med. Ju längre längs denna stig som kallas livet jag vandrat desto mer känns det som fakta och inte fabler.

   Vi sa "minst hundra år". Vi skaffade barn. Jag levde av dig, du levde av mig. Ingen av oss levde för den andra. Mitt hjärta rasade i tusen bitar varje gång jag gick utanför dörren, saknade dig och bestämde mig för att ringa, för varenda gång jag bara ville säga att jag älskar dig en gång till satt du i telefon med någon annan. En löjlig grej att hänga upp sig på, men när vi slutade ha kontakt och du istället sökte dig utåt blev hela min värld drabbad. Varken du eller jag vet när vi slutade bibehålla den symbios som vi levt i, men vi har båda ungefärliga tidsramar. När jag sagt att ingen fått mig att känna på det sättet som du har fått mig att känna menar jag det. Skam, kärlek, ångest, extatisk lycka, längtan, avsky, förundran, skratt-från-hjärtat och miljardtals andra emotioner som det inte ens finns ord för på något jävla språk, då har jag menat det.

   Men jag förtjänar inte lyckan. För jag har levt mer av dig än vad du har levt av mig och när vi för tusende gången bestämde oss för att spotta i nävarna och ta tag i bitarna av vårat samliv så var det redan kört. Du hade aldrig behövt skapa någon distans till mig, det skötte jag bra på egen hand. Du hade aldrig behövt visa, medvetet eller omedvetet, att det fanns andra där ute som kunde ge dig det du behövde. Det var underförstått från första början. Med min lilla kuk och begränsade självbehärskning skedde det per automatik. Jag sa "jag lovar", men bröt det omgående. Lyckan förtjänar man, genom disciplin. Disciplin finns knappt i min ordbok. Det tragiska i sagan är att jag helt plötsligt funnit disciplin. När det verkligen känns som att allt hopp är förlorat... Från botten kan man bara klättra uppåt, eller?

   Nånstans längs vägen blev det ett sammanbrott i kommunikationen. Mest tack vare mig. Du frågade mig varför jag tittade på porr, fastän jag lovat att låta bli. Svaret fanns hela tiden på min tungspets, men hur fan skulle jag uttrycka det? I min värld existerade ingen annan kvinna än du. Du var min nymf, min madonna, mitt liv, min musa, mina nästkommande hundra år paketerat i en sexig, omtänksam, underbar kvinna. Du skrämde mig. Du skrämde mig när jag såg dig som nyckeln till bestående lycka, för oss båda. Så alla dessa ord som borde ha sagts undslapp mig. De var så många, så vilda, så konstiga, så främmande för någon som mig som på egen hand lyckats hålla glädjen stången och istället gjort djupdykningar i ångesten och misären.

   Jag bröt löfte på löfte på löfte på löfte i kvadrat. När jag sköljde munnen med lögnen smakade den bättre än sanningen, men lögnen är som spriten. Den går ner, man mår bra, dansar ohämmat och känner sig som en kung... Sen kommer bakfyllan. Sanningen är istället som basebollträn i händerna på människor med aggressionsproblem. Det gör ont, så ont, men det läker. Med mitt överlägset evolverade läkekött läker det ännu snabbare. Vad spelar det för roll när jag redan bränt alla broar?

Lyckan skrämmer mig, för den är flyktig. Du skrämmer mig för du vet aldrig vad du gör. Precis som jag... och precis som jag håller du lyckan stången. Visst att du säger att du försökt, men det är dags att du också ser på dig själv, älskling. Från spillrorna av det här kommer du resa dig som fågel Fenix, medan jag kommer skratta som en hyena och springa till nästa askalas att festa på... Allt jag sagt till dig har jag menat, för jag vet inte ens från stund till stund vad jag säger, tänker, tycker, känner eller upplever. Något jag vet är att när denna paragraf är slut, så har jag tappat tråden lika många gånger som det finns ord i det här inlägget.

Vad är lyckan då? Jag vet vad lyckan skulle varit för mig om det inte vore för att jag är som jag är. Man kan inte uppnå detta mytiska stadium utan att försöka-pressa-jobba-ligga i-kämpa. Men om allt man ser i sin reflektion är ett bottenlöst hål som aldrig kommer bli fyllt oavsett vad man kastar ner i det, så känns en sådan abstrakt och påhittad grej som lycka löjligt avlägset. Alkohol, det är konkret, jag kan svälja det. Ångesten kan jag känna i bröstet och uppleva när jag ligger i fosterställning och gråter, kippandes efter andetag som undflyr mina lungor med ökad lätthet. Det kommer naturligt för mig. Lycka är ett onaturligt tillstånd... Varför? Demon I am. Därför.

Poeten slumrar

Genom alla mina dagar, som sedan länge är oberäkneliga, har jag haft ventiler. Om du lägger handen mot min panna vissa dagar kan du känna hur jag, likt en tryckkokare, börjar pumpa inombords och nästan skakar. Därför har jag ventiler. För att inte explodera med stil. Många människor kommer inte lämna några större spår efter sig, men jag har redan lämnat förrådsvis med teckningar, anteckningar, texter, poesi och saker jag slängt ihop av tändstickor, plektrum, häftmassa och diverse byggmaterial som jag för tillfället råkar ha till hands. Vissa har stressägg, men jag försöker trycka ut känslan i något formbart som för tillfället råkar finnas till hands. De senaste åren har jag nästan helt gett upp. Inga nya låtar, inga nya texter, inga nya teckningar och tavlor - ingenting.

   Det digitala räknas inte. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer alla våra digitala fotspår suddas ut av en artificiell orkan som kallas för generationsskifte. Formaten kommer bytas ut, fickminnen kommer försvinna och i framtiden kommer man inte kunna undersöka dess innehåll utan antik teknologi. Jag ser på korten på mina barn ibland och tänker "dessa kort måste sparas till eftervärlden", men utan fysiska kopior kommer det inte att bli så. De kommer helt enkelt att försvinna spårlöst i den digitala etern och utvecklingen.

Jag tappade tråden lite där... Just därför jag försöker skriva. Försöker vara sammanhängande och vettig. Det är ett komplicerat företag, men något jag gärna tar på mig.

   Det är det poesin har varit för mig. Ett osammanhängde sätt att försöka vara konkret, på ett icke konkret sätt. Det låter bara som en enorm motsägelse, men det är ju exakt det jag är, så det gör inget. Kommer lägga upp min poesi också, utöver det jag skriver på den här bloggen, för allmän beskådan, på en egen sida. Ju fortare jag kan samla ihop alla jävla papperslappar som ligger spridda över alla jordliga platser där jag någon gång visat upp min jordliga lekamen, ju fortare kommer ni att få ta del av det - jag är en sån jävla exhibitionist.

Poesi från en industristad

Bokstäver i drivor

Drivor med secondhandböcker, vad mer kan en fattig man begära? Det är en oerhörd känsla av välbefinnande att få knalla omkring bland hyllmetrar med bortskänkta böcker som hos sin första (eller andra, tredje och fjärde) ägare helt sonika förlorade sitt syfte. Givetvis var det där en alldeles okaraktäristisk generalisering. Vad jag vet så kanske dessa böckers föregående ägare sitter och gråter blod över att ha behövt slitas från sitt exemplar av "Allt om vitlök".
   Jag skänker sällan bort böcker själv, eftersom jag tycker om att kunna gå tillbaka och leta reda på vissa stycken som med en formulering eller speciellt ordval fångat mig. Känner mig även som en better-than-thou-bitch-besserwisser när jag kan kolla upp något som jag hört nånstans i en bok jag själv äger.

   För att inte tala om alla sensoriska inslag bland före detta träd med trycksvärtefel och spännande historier. Fingertoppar som vandrar över bokryggar som är växelvis hårdpapp och sånt där plastigt skyddsomslag eller en vältummad pocketboks insjunkna rygg. Ingen bok är den andra lik, inte ens upplaga till upplaga. Är det inte underbart? Jag är barnslig nog att tycka det.

   Här har jag dessutom gått och ojat mig över att jag inte har några böcker här att läsa, allt är ju fortfarande inpackat i hyllorna i det som en gång var mitt och min frus hem. Saknar hela konceptet. Fru, barn, frukost i sängen, röka och prata på balkongen, spontanavsugningar när jag solar, brutalknull på köksbordet, filmkvällar, att se på henne i smyg och att vakna på förmiddagen av att den äldsta åker rutschkana i vardagsrummet... Separationsångest och tomhetsbekymmer som fylls med god litteratur och andrahandskonsumtion.

Thomas Harris - Röd drake & Hannibal
Orson Scott Card - Profeten
George RR Martin - Harmagedon Rag
Det evigt mänskliga - Humanism inför 2000-talet

Drömreflektioner #1

Det är en fruktansvärd inlärningskurva på det här med att klardrömma, särskilt om man ser till det faktum att jag mest bara sitter och häckar. Den mentala förberedelsen man går igenom för att kontrollera sina drömmar är en väldigt prövande sådan. Göra verklighetstest med jämna mellanrum, intala sig själv att man ska drömma, att man ska minnas sina drömmar, repetera sina drömmar osv mm etc. Jag har varit jävligt dålig på det här med att göra verklighetstester i vaket tillstånd. Fast det är inte det jag tänker på nu. Det jag tänker på nu är det psykologiska värdet i att ha en drömvärld som får skena fritt. Om jag konstant och alltid jobbar för att vinna kontroll över mina drömmar, försvinner den processerande uppgiften som drömmar tros ha? Förmågan att hantera psykisk belastning i alla dess former kanske tar skada om man spenderar sin drömmande tid med att flyga, teleportera och prata med drömkaraktärer. Kan det kanske vara så att man blir skarpare, att tankarna blir klara istället för grumliga, om man drömmer fritt? Hjärnan är ju som ett bottenlöst hav med en jävla massa smuts som samlats ganska precis under ytan. Är klardrömmar ett lod som man kan sänka ner och fiska upp en sån här med?

Mitt mål är att ha klardrömmar, givet är att det inte är lätt att lära sig klardrömma och givet är att det kommer vara ännu svårare att uppnå full kontroll. Drömjournalen jag för börjar dock bli fullsmockad, vilket är ett gott tecken. Vaknar flera gånger under natten, 3-4 gånger åtminstone. Ibland är jag för trött för att plita ner eller tala in min dröm, ibland är jag inte tillräckligt pigg för att verka vettig när jag gör det. Det har lett till en hel del inlägg i journalen där blocket bara är fullt med otydliga, darriga streck och ljudinspelningarna är en sömnsluddrig Stiffy som är helt inkoherent.

   Från natten till idag har jag två drömmar då jag definitivt, om jag gjort mina verklighetskontroller ordentligt, kunnat uppnå en medvetenhet om att jag var i min drömvärld. Det är enkelt, i teorin, men desto svårare i praktiken (kan man kalla sånt som sker i drömmar för "i praktiken"?) att lära sig dessa förbenade verklighetskontroller.

   Hjärnan behandlar en logisk värld ologiskt, eller behandlar den kanske en ologisk värld logiskt? Det jag upplevde gångerna tu inatt var bok- och tidningshyllor som konstant skiftade innehåll, men som sagt... Så som hjärnan arbetar när man drömmer var det helt logiskt.

   Första drömmen så var jag inne i ett stort varuhus med blandat utbud á la ICA maxi. Där fanns en enorm hyllvägg med böcker. Svart, vitt och himmelsblått var färgkoden för hela arrangemanget. Det känns nästan lite tragikomiskt att jag drömde att hela hyllan var fylld med böcker av och med Liza Marklund. Måste vara den här svenska deckarhysterin som smugit sig in i mitt medvetande genom någon obevakad bakdörr. Typiskt.

   När jag vände mig om för att tala med någon, vet inte vem, så bytte hyllan färg och form i min lilla hittepåvärld. När jag gick därifrån fanns hyllväggen endast i min ögonvrå, men med ett helt nytt utseende. Svart, röd och vit var dess palett nu. Reflekterade inte alls över det under REM-sömnen, men var smått besviken på bristen på min egen förträfflighet när jag vaknade och gick igenom drömmen.

   Andra gången hade också med böcker att göra. Två saker som definitivt borde fått mig att haja till hände; böckerna bytte färg, form och innehåll, samt att litteraturens mängd skulle konstituerat ett mindre bibliotek om det inte vore för att de befann sig inne på en toalett. När jag med ett hungrigt intresse strosade mellan hyllorna ändrades dess innehåll flera gånger, många gånger när jag plockade upp ett föremål och vände det så kunde det byta identitet i min hand. Total avsaknad av reflektion.

Jag har fått igång mitt drömminne, nu gäller det bara att öka på min egen medvetenhet. Det kan ju aldrig skada, vare sig i det drömmande eller det vakna livet.

Länkar - Lucid dreaming for all - Dream views - Tråd på flashback

Elda och skrika på häxor

Det är valborg. Spännande. Det är nu vi tänder eldar och skriker som Ronja Rövardotter för att jaga bort alla onda andar och häxor som är på väg till alla gamla offerplatser för att bedriva otukt och offra kött till satan. Nej, just jävlar. Det var förr i tiden. När man trodde att häxor och andra ondskefulla varelser (som helst ska vara av honkön, eftersom det är kvinnans sexualitet som är farlig) var på väg till pappa Djäfvulen för att göra sånt som människor ville göra egentligen. Det känns ju inte direkt som normalt mänskligt beteende att tända en skitstor eld och skrika skithögt för att man är skiträdd och allt är skitkonstigt.

Spola fram några år så har denna eld fått en helt annan betydelse. Då: elden ska skrämma bort monstrena // Nu: elden lockar till sig monstrena. Med spritdoftande andedräkter och blodfyllda svällkroppar i könsorganen vaknar varenda liten vårkänsla i våra sargade vinterkroppar till liv. Vi samlas runt eldarna, bälgar i oss rusdrycker, offrar kött till våra hungriga magar och bedriver just det otukt som kyrkan ville fördriva. Är det inte spännande hur allt går i cykler?

Själv ska jag samla ihop ett gäng och vara just sådär underbart hednisk/dekadent/normal valborgsfirare som det moderna samhället förväntar sig att ett tjugonånting-mansbarn ska vara.

Se mig, hör mig, knulla mig

Som det känslomässigt rubbade barn av min tid som jag är finner jag mig själv ofta, overkligt ofta, relatera till de mest skilda levnads- och emotionsförhållanden. Hjärnterrängen är i mig grundligt sonderad, även om jag undvikit de skuggigaste platserna i rädsla för vad som faktiskt finns där. Det är någon form av hypokondri, antagligen. Som när man sitter och läser i en medicinbok och vartenda symptom till varenda sjukdom känns, inte bara bekant, utan helt och fullt logiskt som en förklaring till varför man alltid är trött eller har en svag surrning till huvudvärk ekandes från bakhuvudet. Hela mänskligheten verkar lida av diagnosticeringspanik, jag lika mycket som alla andra. Min teori är att alla människor ständigt söker uppmärksamhet på ett eller annat sätt. Vissa gör det genom att visa upp sin kropp, andra får blickar riktade mot sig genom att vara högljudda. Det finns de som gör folk uppmärksammade på sin samlade mängd krämpor för att vinna någon slags sympati. I det här läget passar jag på att kasta in en anekdot:

Jag satt utanför hemköp mitt i denna stagnerande industristad och spelade en blues i E, ylandes om min nuvarande sociala status och rom-flaskan som hägrade runt hörnet. Från ingenstans dyker en rynkig skinnpåse till dam upp. Hon knäpper med fingrarna och sjunger på något helt eget, som jag inte kände igen det minsta. Inga klockor ringde, men ett leende växte över mina läppar. Hon började prata om allt och inget, men det var antagligen en levnadshistoria komprimerad på en kortkort stund, eftersom hon kände på sig att vi strax skulle skiljas åt. Hon var en väldigt ensam gammal dam och det märktes.

Alla söker uppmärksamhet, hela tiden. Det kollektiva bekräftelsebehovet som denna värld har kan inte uppnås med den begränsade bekräftelse vi kan ge. Det är en tragisk, självförgörande mekanism som är inbyggd i det mänskliga psyket. Det fanns sannerligen en tid då bekräftelsen var något man skapade själv, med egna instrument. En lyckad jakt, ett välbyggt hus, de enkla sakerna. Jag säger inte att livet var enklare, men att bekräftelse, som är en ack så viktig ingrediens i ett starkt psyke, var mycket enklare att få eftersom den var egenhändigt frammanad. Samtiden har på ett sätt utvecklat att sätt att avveckla sig självt.

   Se till den tidigare nerplitade anekdoten: jag sökte uppmärksamhet och bekräftelse när jag spelade gitarr på allmän plats och dessutom sjöng. Damen som kom fram sökte bekräftelse på att hon inte var ensam i världen bara för att hennes mor, man, bror, syster och far dött (antar jag att de gjort, helt allmänt generaliserande - alla pratglada tanter är alltid sist ut att kola vippen i sin omedelbara sociala krets). Allt vi gör handlar hela tiden om bekräftelse, oavsett hur självförhärligande man är. Om man ser sig själv som världens bästa människa men aldrig får det bekräftat lider man ganska säkert av något som kallas för narcissism.

En persons hela tillvaro kommer falla samman om den går tillräckligt lång tid utan att få bekräftelse från en annan levande varelse ("Harlow's experiments were controversial; they included rearing infant macaques in isolation chambers for up to 24 months, from which they emerged severely disturbed.^[1]" Wikipedia). Det finns mer skräckinjagande exempel än primater som spärrats in i burar utan sina mödrar. Ringer Columbine några klockor? Ett lite mer kontemporärt exempel kan väl vara Breivik, oavsett i vilken kappa han väljer att klä sina motiv.

Den här bloggen är mitt sökande efter bekräftelse. Mitt musicerande likaså, även om det finns terapeutiska värden i de båda så är de ultimat ett sökande efter bekräftelse utifrån. Man kan vinna en slags segrarkänsla (en aspekt av bekräftelsen) när man lyckas lära sig något nytt, eller skriva något som man är exceptionellt nöjd med. Men ytterst är allt bara en jakt på bekräftelse.

När jag går ut imorgon (valborg och eldar som minner om hedningatider) hoppas jag att jag kan få mina vänner att skratta och att de kan få mig att skratta. Att vi alla kan göra ett ömsesidigt utbyte av den bekräftelse människor behöver för att kunna tuffa vidare och vara duktiga konsumenter. Antingen det eller så isolerar man sig och kollar på konstiga tecknade serier från Japan och skyller sina problem på världen omkring sig och ger upp jakten på bekräftelse.

Drömkaraktärer, vanföreställningar och annat trams

Jag har börjat jobba med klardrömmar igen. Ett tappert försök att nå min insida (inte den fysiska, fyfan). Jag säger tappert eftersom jag ger allt, tar inga fångar, bränner alla broar och spränger alla gränser. Vill jag tro, i alla fall. De senaste åren har sakta nött ut min analytiska förmåga, den som gjorde att jag en gång i tiden ville börja klardrömma. Samma förmåga som stod mig bi när jag faktiskt uppnådde mina första klardrömmar. Stapplande, små, bebisbambi steg togs. När min första klardröm hände mig blev jag så exalterad att jag vaknade upp ur den, tror jag... Det är ytterst oklart vad som hände. Det jag minns är "Ja! Jag drömmer jag drömmer jadrömmerJADRÖMMER!" och poof - inget mer. En annan gång gav jag mig på att flyga, men tappade all kontroll när jag försökte flyga in genom ett fönster. Sen hände något som fick mig att sluta helt. Jag träffade någon och all den energi och fokus jag la ner på att dyka in i mitt inres växelvis karga och frodiga klimat, den energin utnyttjade jag istället för att helt gå in i en annan person och bli ett med henne.

   Men nu är jag tillbaka där igen. Ensam. Men det kan gå bra ändå, för nu har jag drömdagbok, meditationsövningar, alarmklockor som ringer mitt i natten och väcker mig ur REM-sömn. Det funkar klockrent, så här långt.

Jakten på klardrömmen går vidare och jag lär mig ständigt nya saker om mina drömmar. Speciellt om deras ytterst skumma inverkan, påverkan och värk i själen. Carl Jung nämner psykologiska arketyper som gör hela min drömerfarenhet ännu mer mystisk och skrämmande.

   För en viss tid sedan, i ett kök som lika gärna skulle kunnat vara ett maffiahak i någon Scorsese-film, diskuterade vi inte koppleri, häleri eller hasardspel, men drömmar. Konstnären berättade om en dröm han haft. Den gick ut på att han hoppade ner i en kloak, satte sig på en tron och runtomkring fanns massa brudar som ville knulla med honom. Hela berättelsen kändes bekant, men jag visste inte vart. Veckan efter satt jag så där som man gör, ensam med internet och hela världens kunskapsbas några tangentslag bort. Just då läste jag om Carl Jung och teorierna som präntats ut av densamme. Då kom jag i kontakt med en dröm han nedtecknat. Drömmarna var så lika att det gick en kall kår orsakad av den psykologiska icke-slumpen som de facto styr våra liv.

För att klardrömma jagar man drömtecken, eller små ledtrådar om att man faktiskt drömmer. Alla vet att man i en dröm blir helt handfallen inför de mest surrealistiska inslag. Du går till skolan och ditt klassrum ligger under vattnet, på katedern står krabban Sebastian och sjunger Havet är djupt med den kraftigaste stämma ett litet rött krabbdjur kan man fram - det faller sig självklart att det är så verkligheten är i en dröm. Man tränar helt enkelt hjärnan att upptäcka dessa små (oftast enorma) signaler att man drömmer.

   Vissa drömmar är ju inte heller helt osannolika att de ska inträffa i verkligheten - som min dröm jag hade häromnatten. Ett scenario som är fullt möjligt i verkligheten:

Jag befinner mig på en flygplats, jag har passerat incheckningen och går omkring med min axelremsväska på ryggen och kvinnan i mitt liv håller min hand. En liten flicka springer förbi mig, hon är kanske 5 år och har gyllenblonda lockar och en vit eller röd klänning. Det visar sig att den lilla flickan sprungit bort från sin familj och en man som arbetar på flygplatsen tar henne i hand och leder henne till en disk. Flickan berättar sitt namn och mannen ropar ut i högtalarsystemet att den lilla flickan finns här. Sedan sker det enda ologiska, men ändå fullt möjliga, så långt in i drömmen: han säger åt familjen att skynda sig som skållade troll och hämta sin dotter, för det är endast fem minuter kvar tills deras plan lyfter. Jag misstänker att mannen som ropar ut i högtalarna är en drömkaraktär.

Givetvis kan jag nu glida in snyggt på det jag ville få uttryckt från början: drömkaraktärer. Återkommande personelement. Det kan vara din far, din mor, din bästa vän eller någon för dig helt okänd - åtminstone helt okänd i det verkliga livet. Jag är övertygad om att mina drömkaraktärer är arketyper som antagit en form i mina drömmar. Därför vill jag lära känna dem alla.

   Återigen vrider jag tillbaka klockan och tänker på något som hände i mitt förflutna. Jag bodde hemma hos några vänner, utanför staden. Jag jobbade med mig själv och försökte på det här med att vara nykter under en längre period. Det fungerade sisådär, men det var väl värt det för både fysiskt och psykiskt prövade jag mig själv.

   Under den här perioden vaknade jag en natt och var övertygad om att Robin hade varit i den lilla avskilda del av hallen där jag sov. Jag hade dragit på mig en stenhård övertygelse att denne Robin bodde tvärs över gatan, i ett brunt hus, med sin lillasyster. Det fanns inget brunt hus på andra sidan gatan, bara tågspåret som fraktade människor mellan Stockholm och Göteborg samt alla orter längs rälsens väg. Men jag var övertygad, för mig var Robin lika verklig som jag själv andades, svettades och sket.

   Robin fick en personlighet och ett utseende. Jag mötte honom i mina drömmar och kände hans närvaro även när jag var vaken. Det hela blev så overkligt, men ändå så äkta. Han var det första hjärnspöket i mitt liv som inte bara var en suddig kontur av en känsla, han var.

   Allt eftersom tiden flöt på återgick jag till gamla vanor. Drogintaget ökade, känslosamheten växte, ångesten blev större - Robin stannade kvar. Sakta men säkert, utan att jag märkte det, blev jag mer och mer Robin.

Sinnesbilden av Robin:

Röd t-shirt och keps

Svarta byxor

Slött intresse

Mitt möte med Robin skedde endast och enbart inne i mitt huvud och det är in i mitt eget huvud jag vill nå igen. Ett av de mest inspirerande hopbuntande av ord ("The trick is to combine your waking rational abilities with the infinite possibilities of your dreams. Because, if you can do that, you can do anything.") gör att jag vill fortsätta med klardrömmandet - och det faktum att jag kommer bli galen om jag inte tar tag i mig själv.