Vi som ska ta livet av oss för att rädda planeten

En hycklande och vanlig ståndpunkt när det gäller jordens ändliga resurser och medicinska lidande på en allmänglobalnivå: "Vi är överbefolkade." Under den tiden jag jobbade för Greenpeace mötte jag det argumentet nästan dagligen. Man kunde diskutera utfiskningen av östafrikanska vatten, som hårddraget ledde till det ökända somaliska sjöröveriet. Om man är riktigt grov vågar man nästan påstå att västvärldens enorma behov av mat ledde till att fattiga negrer blev pirater. Vidare kan vi diskutera Monsantos inblandning i att många indiska bönder blivit av med rättigheterna till sin egen mark efter att deras grödor blivit utkonkurrerade av Monsantos genmanipulerade... Eller varför inte lyfta fram Bhopal och Union Carbide? Sen säger man att kapitalismen är det system som passar bäst i den moderna världen. I slutändan har det lett till argumentet "jorden är överbefolkad", för att man tror att resurserna tar slut och när tredje världen kommer ikapp väst kommer hela det globala samhället att implodera med resurskrig som följd.

   Men argumentet är inte hållbart. Inte om man går längre än vad man själv tillåtit sin tankevärld sträcka sig. Det är en argumentationskedja som oftast grundar sig på "Vi har tur som är födda där vi är födda", vilket menar att de som inte är födda här helt enkelt hade otur. Ser vi då till ovan nämnda exempel där kapitalismen som kommer från den del av världen där jag kommer ifrån har tvingat ner en annan del av världen. De har ju helt enkelt otur, de är bara födda i fel del av världen.

   Men okej, vi antar att överbefolkningen är ett äkta, kännbart problem som måste tacklas. Hur gör man det? Resurshantering borde vara prio ett i ett sådant fall. Om man bortser från det direkt inhumana (för att inte säga motbjudande) i att helt enkelt göra sig av med 80% av världens befolkning, så finns det inte så många andra lösningar i dagsläget. Den tekniska utvecklingen, som bromsas upp av kapitalismen, går alldeles för långsamt för att vi människor ska kunna tillgodogöra oss till fullo av de förnyelsebara energiformer som finns överallt runtomkring oss.

   Japan var inne på superskyskrapor som en lösning, där hela byggnaden skulle byggas som ett enda kretslopp. Ungefär så som städer en gång i tiden fungerade, när vi inte var lika många människor. Istället har vi idag lagt till oss med det här mycket-vill-ha-mer-tänket, där vi förutsätter att vårt sätt att leva är det bästa och alla på hela planeten ska söka sig emot den standard vi har. Koleldad värme, energi från atomklyvningar, soffor gjorda av regnskogsträ, mjölk från båskossor och listan fortsätter in i oändligheten.

   Så istället för att tänka längre än näsan räcker så har vi alltså folk som fullkomligt förbiser problematiken med att upprätthålla ett samhälle som inte är ett kretslopp, där det finns soptippar lika stora som städer och säger "planeten är överbefolkad". Nej. Planeten är inte överbefolkad, den är misskött, och inte fan blir det bättre av att man gömmer sig bakom ett argument där det ingår att en jävla massa människor måste dö. En jävla massa människor dör redan i onödan för att vi misskött vårt arv och vår värld, lösningen är inte att döda fler; det är dags att göra om och göra rätt.

Till er som stänger in er i en tankebubbla där "jorden är överbefolkad" är er största idé när det gäller världens hädangång vill jag bara säga: lev som ni lär. Ta livet av er. Då är ni en del av den lösning ni förespråkar.

Leia

Min äldsta är här. Helt plötsligt känns allt så jävla bra. Ett skrikskrattande flickebarn som tagit färden genom livmodern från mina testiklar är den bästa medicinen för min existensiella ångest. Idag målade hon.

Hon är en jävel på det mesta, hon vilden.

Andra sidan muren

Frihetsberövning. Sicket sjukt begrepp (såg ni vad jag gjorde där?). För min del så har jag två gånger varit frihetsberövad, en gång motvilligt men frivilligt. Den andra gången skulle jag kunna romantisera och försvara på en miljon olika sätt, men tänker bara säga rakt ut att jag begick ett lagbrott.

   I detta inlägg tänker jag alldeles oanalytiskt och anekdotmässigt berätta om den första gången jag blev frihetsberövad: det var i September/Oktober 2008. Hela min värld hade imploderat och alla mina murar var krossade. Föregående sommar hade spenderats i ett konstant drogrus. Allt som jag kom över bytte skepnad till joints, bongar, pulver, MDMA, mer joints, mer pulver, men jag var en duktig narkoman och gav fan i opiumderivater, kokain och bensodiazepiner. Att se tillbaka på den episoden skvallrar om att jag bara gömde mig i en oändlig fest. Jag hade blivit anklagad för att vara våldtäktsman och kvinnomisshandlare. De som kastade ur sig anklagelserna visste att det inte fanns något de kunde göra som skulle skada mig värre än att bli kallad för just det. Det värsta i sammanhanget: folk trodde på dem.

   Så en dag fick jag bara nog. Demonerna hade hållits på armlängds avstånd, mycket tack vare min så kallade självmedicinering, men så sprängdes luftslottet och jag orkade inte mer. Det var aldrig en fråga om att vilja dö, bara en fråga om att inte vilja leva.

     Otroligt nog gick bältet av.

   Det var droppen, tänkte jag. Antingen sökte jag hjälp, eller så gjorde jag om mitt misslyckade försök ordentligt. Tankarna på min familj och mina vänner och de som redan dött gjorde att jag styrde mina steg till psykakuten.

   De bestämde sig ganska omgående för att låsa in mig, på en relativt öppen avdelning. Jag vantrivdes direkt. Kände mig som en burhöna. En ickekacklande, deprimerad burhöna som var fullständigt felplacerad. Vandrade runt som en vålnad i korridorerna, mellan tv-appareterna som nerdrogade människor satt och dreglade framför, till "umgängesrummet" där det tog en hel dag att avsluta ett parti schack, fram och tillbaka mellan terapirummen och den så kallade receptionen där vårdarna gömde sig med ett öga ständigt sneglandes mot alla galningar. Det var en kille där som, när han väl lämnade sitt rum, bara stod med händerna för öronen och vaggade fram och tillbaka framför ett fönster. Komiken ligger i att det här var ett relativt normalt ställe jämfört med min senare upplevelse av psyk.

   Mina rumskamrater första natten var en arabgubbe som snarkade i supersoniska volymer. Hela rummet vibrerade av hans snarkningar och min första natt var jag tvungen att be om sömnmediciner för att hantera ångesten och en säng på hjul som rörde sig i takt med arabgubbens snarkningar. Min andra rumskamrat var en äldre man, hans namn har suddats ut ur mitt minne. De första dagarna jag spenderade där antog jag bara att han var apatisk för att han tappat all form av livslust.

   Dagarna passerade, min pappa fick veta att jag låg på psyk, precis som alla de vänner som jag hade vid min sida. Rökrummet var min tillflykt, likaså högen med Harry Potter-böcker jag lånat av min syster. Läste ut alla 7 volymer på några dagar och sen var det slut på tidsfördriv. Bad om att få något att rita på och slängde ihop en del, men så insåg jag vart jag var... På psyk, där minsta lilla känsloyttring tolkas och analyseras in i sina mest minimala sömmar. Paranoian tog överhanden; "ni får aldrig stjäla mina tankar!".

   Sen kom löftet om permission. Precis vad min trasiga själ behövde. En stund, bara några timmar, utan att lyssna på panikgråt, maniska skratt och människor som pratade om hur synd om dem det var. Jag dömde dem aldrig, jag klarade bara inte av att höra dem och vara medveten om dem. Mina problem var störst och min sympati för dem hindrade mina egna tafatta försök att bli bättre. Men permissionen lovade mig en välbehövlig paus från allt det där. Så kom den dagen, jag klädde på mig de finaste kläderna som jag fått lämnat hos mig. Nyduschad och redo att komma ut i världen igen upptäckte vårdarna att något inte stod rätt till.

   In på scenen trädde den tredje eller fjärde läkaren som ska ha hand om mitt fall. Hade aldrig sett henne förut och hon hade uppenbarligen ingen aning om varför jag var där, annat än att jag försökt ta livet av mig. Ett faktum som jag hade försökt dölja för min far, eftersom jag visste hur han skulle känna om han fick veta att jag kunnat dö. Överläkarn läste inte tillräckligt noggrant och hon dumpade den lilla, cancersvulstiga biten information i min farsas intet ont anande medvetande. Jag såg i hans ögon hur hela hans värld kollapsade när hon sa det. Ingen permission blev det heller. Jag kände mig löjligt sviken av allt och alla, kände mig som det största svinet i världen. Inte för min egen skull, men för min pappas.

   Jag kramade min far innan de låste dörrarna bakom honom. Sedan reagerade jag som vilken mänsklig varelse som helst: känslotornado. Jag var så arg och besviken att mina nävar knöts hårt. Så hårt att det gick hål på skinnet och jag började blöda från handflatorna. Jag gick in på mitt rum, la mig i fosterställning, kvävde ursinniga skrik i kudden och rev sönder varenda liten papperslapp som låg inom räckhåll. Gubben till rumskamrat sa: "Nu vet du har jag känner det."

   Det hann inte gå lång tid alls innan samma överläkare som nekade mig min permission och mot min vilja meddelade min far om mina självmordsförsök stod i dörren. Bakom sig hade hon två vårdare, breda som ladugårdsväggar och åtminstone två huvuden längre än mig. "Vi vill att du tar det här och följer med här",  sa hon och höll fram en medicinpappersmugg med theralen. Protester skulle bara göra det hela värre så på vredesstela ben reste jag mig upp, oförmögen att inte knyta nävarna. Jag såg överläkaren i ögonen och svepte medicinen, kastade medicinmuggen åt helvete och höll upp den lilla fasad av rebellism som situationen tillät. Hade jag gått litet längre hade det antagligen blivit armlås följt av tvångströja.

På psykosavdelningen var gökbo-känslan ännu starkare. Den "mest sunda" människan där, om man nu kan använda ett sånt uttryck i den här kontexten, gick med släpiga benzo-steg fram och tillbaka i korridoren dag ut och dag in. Den minst sunda personen där satt med mig i rökrummet mitt i natten och lät sina schizofrenispöken sväva fritt i det begränsade utrymmet. Rökrummets väggar var nerklottrade med fullständigt inkoherent trams, en blodig hand hade lämnat ett avtryck. Den allmäna atmosfären skrek galenskap. Där satt den beniga kvinnan och berättade om sin man som skulle hämta henne, sätta henne i fören på sin segelbåt och segla med ljumma vindar mot bättre världar. Hon berättade om sin son som smög omkring hennes stuga för att han inte vågade komma in i värmen. Klottret på väggarna var det hennes vänner och hon som skrivit i ett plötsligt anfall av kreativitet. "Makaber kreativitet" var min enda tanke.

   Istället för att ha ett rum, hade jag en cell. Ett före detta duschrum som inretts med en säng och persienner. Mitt hat för behandlingen jag mottagit, för hela vårdapparaten, för allting, gjorde att jag bajsade i tvålen en dag. På vårdarnas toalett. För att klara av vansinnet som ständigt klöste i bröstet och ville komma ut var jag tvungen att göra något som jag verkligen inte ville: ta mediciner. Jag fick olika former av bensodiazepiner och satt och spelade kort med Dräparn, som släpade sina fötter fram och tillbaka dag ut och dag in. På benzo kändes ingenting. Det var bara en evig dimma utan engagemang i något alls... Inte ens det inre känslolivet levde. Zombie, är nog ordet jag söker.

När jag kom ut hade jag bestämt mig för att aldrig någonsin igen söka hjälp hos den allmänna psykvården.

Att förtjäna lycka

Demon I am. Hela tiden, allestädes närvarande, fullkomligt frånvarande. Jag kopplar bort mig själv, för det blir lättast på det viset. Det är ingen kamp att hela tiden gömma sig bakom sina svagheter och skandera "JAG HAR PROBLEM". Enkelt, simpelt, ingen karaktär krävs... Bara stå där med utsträckta armar och uppåtvända handflator med en blick som säger jag-är-fem-år-och-förstod-inte-att-krukan-skulle-gå-sönder-om-jag-kastade-den-i-golvet. Självhatet är en enorm drivkraft. Det finns inte en kärnreaktor i världen, inte en fusionsreaktor heller för den delen, som skulle kunna mäta sig med den mängd energi alstrat självförakt som jag sitter på. Att se min egen reflektion är så fruktansvärt bitterljuvt. Spegelbilden kan le, rufsa till håret, kolla tänderna, rätta till polisongerna, men det finns hela tiden en känsla som ligger på tomgång i bakgrunden; du duger inte, du kommer aldrig duga, du kommer aldrig lyckas med det du försöker med. Ju längre längs denna stig som kallas livet jag vandrat desto mer känns det som fakta och inte fabler.

   Vi sa "minst hundra år". Vi skaffade barn. Jag levde av dig, du levde av mig. Ingen av oss levde för den andra. Mitt hjärta rasade i tusen bitar varje gång jag gick utanför dörren, saknade dig och bestämde mig för att ringa, för varenda gång jag bara ville säga att jag älskar dig en gång till satt du i telefon med någon annan. En löjlig grej att hänga upp sig på, men när vi slutade ha kontakt och du istället sökte dig utåt blev hela min värld drabbad. Varken du eller jag vet när vi slutade bibehålla den symbios som vi levt i, men vi har båda ungefärliga tidsramar. När jag sagt att ingen fått mig att känna på det sättet som du har fått mig att känna menar jag det. Skam, kärlek, ångest, extatisk lycka, längtan, avsky, förundran, skratt-från-hjärtat och miljardtals andra emotioner som det inte ens finns ord för på något jävla språk, då har jag menat det.

   Men jag förtjänar inte lyckan. För jag har levt mer av dig än vad du har levt av mig och när vi för tusende gången bestämde oss för att spotta i nävarna och ta tag i bitarna av vårat samliv så var det redan kört. Du hade aldrig behövt skapa någon distans till mig, det skötte jag bra på egen hand. Du hade aldrig behövt visa, medvetet eller omedvetet, att det fanns andra där ute som kunde ge dig det du behövde. Det var underförstått från första början. Med min lilla kuk och begränsade självbehärskning skedde det per automatik. Jag sa "jag lovar", men bröt det omgående. Lyckan förtjänar man, genom disciplin. Disciplin finns knappt i min ordbok. Det tragiska i sagan är att jag helt plötsligt funnit disciplin. När det verkligen känns som att allt hopp är förlorat... Från botten kan man bara klättra uppåt, eller?

   Nånstans längs vägen blev det ett sammanbrott i kommunikationen. Mest tack vare mig. Du frågade mig varför jag tittade på porr, fastän jag lovat att låta bli. Svaret fanns hela tiden på min tungspets, men hur fan skulle jag uttrycka det? I min värld existerade ingen annan kvinna än du. Du var min nymf, min madonna, mitt liv, min musa, mina nästkommande hundra år paketerat i en sexig, omtänksam, underbar kvinna. Du skrämde mig. Du skrämde mig när jag såg dig som nyckeln till bestående lycka, för oss båda. Så alla dessa ord som borde ha sagts undslapp mig. De var så många, så vilda, så konstiga, så främmande för någon som mig som på egen hand lyckats hålla glädjen stången och istället gjort djupdykningar i ångesten och misären.

   Jag bröt löfte på löfte på löfte på löfte i kvadrat. När jag sköljde munnen med lögnen smakade den bättre än sanningen, men lögnen är som spriten. Den går ner, man mår bra, dansar ohämmat och känner sig som en kung... Sen kommer bakfyllan. Sanningen är istället som basebollträn i händerna på människor med aggressionsproblem. Det gör ont, så ont, men det läker. Med mitt överlägset evolverade läkekött läker det ännu snabbare. Vad spelar det för roll när jag redan bränt alla broar?

Lyckan skrämmer mig, för den är flyktig. Du skrämmer mig för du vet aldrig vad du gör. Precis som jag... och precis som jag håller du lyckan stången. Visst att du säger att du försökt, men det är dags att du också ser på dig själv, älskling. Från spillrorna av det här kommer du resa dig som fågel Fenix, medan jag kommer skratta som en hyena och springa till nästa askalas att festa på... Allt jag sagt till dig har jag menat, för jag vet inte ens från stund till stund vad jag säger, tänker, tycker, känner eller upplever. Något jag vet är att när denna paragraf är slut, så har jag tappat tråden lika många gånger som det finns ord i det här inlägget.

Vad är lyckan då? Jag vet vad lyckan skulle varit för mig om det inte vore för att jag är som jag är. Man kan inte uppnå detta mytiska stadium utan att försöka-pressa-jobba-ligga i-kämpa. Men om allt man ser i sin reflektion är ett bottenlöst hål som aldrig kommer bli fyllt oavsett vad man kastar ner i det, så känns en sådan abstrakt och påhittad grej som lycka löjligt avlägset. Alkohol, det är konkret, jag kan svälja det. Ångesten kan jag känna i bröstet och uppleva när jag ligger i fosterställning och gråter, kippandes efter andetag som undflyr mina lungor med ökad lätthet. Det kommer naturligt för mig. Lycka är ett onaturligt tillstånd... Varför? Demon I am. Därför.

Poeten slumrar

Genom alla mina dagar, som sedan länge är oberäkneliga, har jag haft ventiler. Om du lägger handen mot min panna vissa dagar kan du känna hur jag, likt en tryckkokare, börjar pumpa inombords och nästan skakar. Därför har jag ventiler. För att inte explodera med stil. Många människor kommer inte lämna några större spår efter sig, men jag har redan lämnat förrådsvis med teckningar, anteckningar, texter, poesi och saker jag slängt ihop av tändstickor, plektrum, häftmassa och diverse byggmaterial som jag för tillfället råkar ha till hands. Vissa har stressägg, men jag försöker trycka ut känslan i något formbart som för tillfället råkar finnas till hands. De senaste åren har jag nästan helt gett upp. Inga nya låtar, inga nya texter, inga nya teckningar och tavlor - ingenting.

   Det digitala räknas inte. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer alla våra digitala fotspår suddas ut av en artificiell orkan som kallas för generationsskifte. Formaten kommer bytas ut, fickminnen kommer försvinna och i framtiden kommer man inte kunna undersöka dess innehåll utan antik teknologi. Jag ser på korten på mina barn ibland och tänker "dessa kort måste sparas till eftervärlden", men utan fysiska kopior kommer det inte att bli så. De kommer helt enkelt att försvinna spårlöst i den digitala etern och utvecklingen.

Jag tappade tråden lite där... Just därför jag försöker skriva. Försöker vara sammanhängande och vettig. Det är ett komplicerat företag, men något jag gärna tar på mig.

   Det är det poesin har varit för mig. Ett osammanhängde sätt att försöka vara konkret, på ett icke konkret sätt. Det låter bara som en enorm motsägelse, men det är ju exakt det jag är, så det gör inget. Kommer lägga upp min poesi också, utöver det jag skriver på den här bloggen, för allmän beskådan, på en egen sida. Ju fortare jag kan samla ihop alla jävla papperslappar som ligger spridda över alla jordliga platser där jag någon gång visat upp min jordliga lekamen, ju fortare kommer ni att få ta del av det - jag är en sån jävla exhibitionist.

Poesi från en industristad

Bokstäver i drivor

Drivor med secondhandböcker, vad mer kan en fattig man begära? Det är en oerhörd känsla av välbefinnande att få knalla omkring bland hyllmetrar med bortskänkta böcker som hos sin första (eller andra, tredje och fjärde) ägare helt sonika förlorade sitt syfte. Givetvis var det där en alldeles okaraktäristisk generalisering. Vad jag vet så kanske dessa böckers föregående ägare sitter och gråter blod över att ha behövt slitas från sitt exemplar av "Allt om vitlök".
   Jag skänker sällan bort böcker själv, eftersom jag tycker om att kunna gå tillbaka och leta reda på vissa stycken som med en formulering eller speciellt ordval fångat mig. Känner mig även som en better-than-thou-bitch-besserwisser när jag kan kolla upp något som jag hört nånstans i en bok jag själv äger.

   För att inte tala om alla sensoriska inslag bland före detta träd med trycksvärtefel och spännande historier. Fingertoppar som vandrar över bokryggar som är växelvis hårdpapp och sånt där plastigt skyddsomslag eller en vältummad pocketboks insjunkna rygg. Ingen bok är den andra lik, inte ens upplaga till upplaga. Är det inte underbart? Jag är barnslig nog att tycka det.

   Här har jag dessutom gått och ojat mig över att jag inte har några böcker här att läsa, allt är ju fortfarande inpackat i hyllorna i det som en gång var mitt och min frus hem. Saknar hela konceptet. Fru, barn, frukost i sängen, röka och prata på balkongen, spontanavsugningar när jag solar, brutalknull på köksbordet, filmkvällar, att se på henne i smyg och att vakna på förmiddagen av att den äldsta åker rutschkana i vardagsrummet... Separationsångest och tomhetsbekymmer som fylls med god litteratur och andrahandskonsumtion.

Thomas Harris - Röd drake & Hannibal
Orson Scott Card - Profeten
George RR Martin - Harmagedon Rag
Det evigt mänskliga - Humanism inför 2000-talet

Drömreflektioner #1

Det är en fruktansvärd inlärningskurva på det här med att klardrömma, särskilt om man ser till det faktum att jag mest bara sitter och häckar. Den mentala förberedelsen man går igenom för att kontrollera sina drömmar är en väldigt prövande sådan. Göra verklighetstest med jämna mellanrum, intala sig själv att man ska drömma, att man ska minnas sina drömmar, repetera sina drömmar osv mm etc. Jag har varit jävligt dålig på det här med att göra verklighetstester i vaket tillstånd. Fast det är inte det jag tänker på nu. Det jag tänker på nu är det psykologiska värdet i att ha en drömvärld som får skena fritt. Om jag konstant och alltid jobbar för att vinna kontroll över mina drömmar, försvinner den processerande uppgiften som drömmar tros ha? Förmågan att hantera psykisk belastning i alla dess former kanske tar skada om man spenderar sin drömmande tid med att flyga, teleportera och prata med drömkaraktärer. Kan det kanske vara så att man blir skarpare, att tankarna blir klara istället för grumliga, om man drömmer fritt? Hjärnan är ju som ett bottenlöst hav med en jävla massa smuts som samlats ganska precis under ytan. Är klardrömmar ett lod som man kan sänka ner och fiska upp en sån här med?

Mitt mål är att ha klardrömmar, givet är att det inte är lätt att lära sig klardrömma och givet är att det kommer vara ännu svårare att uppnå full kontroll. Drömjournalen jag för börjar dock bli fullsmockad, vilket är ett gott tecken. Vaknar flera gånger under natten, 3-4 gånger åtminstone. Ibland är jag för trött för att plita ner eller tala in min dröm, ibland är jag inte tillräckligt pigg för att verka vettig när jag gör det. Det har lett till en hel del inlägg i journalen där blocket bara är fullt med otydliga, darriga streck och ljudinspelningarna är en sömnsluddrig Stiffy som är helt inkoherent.

   Från natten till idag har jag två drömmar då jag definitivt, om jag gjort mina verklighetskontroller ordentligt, kunnat uppnå en medvetenhet om att jag var i min drömvärld. Det är enkelt, i teorin, men desto svårare i praktiken (kan man kalla sånt som sker i drömmar för "i praktiken"?) att lära sig dessa förbenade verklighetskontroller.

   Hjärnan behandlar en logisk värld ologiskt, eller behandlar den kanske en ologisk värld logiskt? Det jag upplevde gångerna tu inatt var bok- och tidningshyllor som konstant skiftade innehåll, men som sagt... Så som hjärnan arbetar när man drömmer var det helt logiskt.

   Första drömmen så var jag inne i ett stort varuhus med blandat utbud á la ICA maxi. Där fanns en enorm hyllvägg med böcker. Svart, vitt och himmelsblått var färgkoden för hela arrangemanget. Det känns nästan lite tragikomiskt att jag drömde att hela hyllan var fylld med böcker av och med Liza Marklund. Måste vara den här svenska deckarhysterin som smugit sig in i mitt medvetande genom någon obevakad bakdörr. Typiskt.

   När jag vände mig om för att tala med någon, vet inte vem, så bytte hyllan färg och form i min lilla hittepåvärld. När jag gick därifrån fanns hyllväggen endast i min ögonvrå, men med ett helt nytt utseende. Svart, röd och vit var dess palett nu. Reflekterade inte alls över det under REM-sömnen, men var smått besviken på bristen på min egen förträfflighet när jag vaknade och gick igenom drömmen.

   Andra gången hade också med böcker att göra. Två saker som definitivt borde fått mig att haja till hände; böckerna bytte färg, form och innehåll, samt att litteraturens mängd skulle konstituerat ett mindre bibliotek om det inte vore för att de befann sig inne på en toalett. När jag med ett hungrigt intresse strosade mellan hyllorna ändrades dess innehåll flera gånger, många gånger när jag plockade upp ett föremål och vände det så kunde det byta identitet i min hand. Total avsaknad av reflektion.

Jag har fått igång mitt drömminne, nu gäller det bara att öka på min egen medvetenhet. Det kan ju aldrig skada, vare sig i det drömmande eller det vakna livet.

Länkar - Lucid dreaming for all - Dream views - Tråd på flashback